| Mohammad Fozuli | |
| | |
| Född | 1494 (cirka) eller 1480 (cirka) Aq Qoyunlu |
|---|---|
| Död | 1556 Osmanska riket |
| Begravd | Karbala |
| Andra namn | فضولي |
| Medborgare i | Aq Qoyunlu, Safavidiska riket och Osmanska riket |
| Sysselsättning | Poet, författare |
| Barn | Fazli (f. 1543) |
| Redigera Wikidata | |
Mohammad Fozuli (persiska: محمد فضولی), född 1483, död 1556, azerbajdzjansk poet, anses som en av de främsta bidragarna till den persisk-turkiska Divan-traditionen, skrev i själva verket sina verk på tre olika språk: persiska, arabiska och azerbajdzjanska. Även om hans turkiska verk är skrivna på azerbajdzjanska, var han väl beläst även i både de osmanska och tjagataiska litterära traditionerna.
Fozuli tros ha fötts omkring 1483 i nuvarande Irak, under den tid då området befann sig under Aq Qoyunlu-turkmenernas styre. Han föddes förmodligen i antingen Karbala eller Najaf, och hans familj var en del av bayatstammen, en av de turkisktalande oghuziska stammar som var besläktade med den osmanska Kayi-klanen, och som vid tillfället var utspridda i Mellanöstern, Anatolien och Kaukasus. Även om Fozulis förfäder hade varit av nomadstam hade ätten sedan länge bosatt sig i städer.
Fozuli verkar ha fått en god utbildning, först under sin far - som var en mufti i staden Hilla - och sedan under en lärare vid namn Rahmatollah. Det var under denna tid som han lärde sig persiska och arabiska utöver modersmålet, azerbajdzjanska. Fuzûlî visade en poetisk talang tidigt i livet, och komponerade i tjugoårsåldern den viktiga persiska kuplettsamlingen (masnavi) Bang o Bade (بنگ و باده;"Opium och vin"), där han jämförde den osmanske sultanen Beyazit II med opium och den persiske shahen Ismail I med vin, till den senares klara fördel.
En av de få saker som är kända om Fuzûlîs liv under denna tid är hur han kom att välja sin pseudonym. I förordet till sin samling av persiska dikter säger han: "I början, när jag precis hade börjat skriva poesi, bestämde jag mig med några dagars mellanrum för en viss pseudonym, bara för att ändra den efter några dagar till förmån för en annan, därför att någon annan dök upp som delade samma namn." Till slut fastnade han för det arabiska ordet fozuli, som bokstavligen betyder "oförskämd, opassande, onödig" - eftersom han "visste att ingen annan skulle vilja ha en sådan titel". Trots namnets nedsättande betydelse innefattar det en ordvits - det som i osmansk Divan-poesi kallas för tevriyye (توريه) - därför att, som Fozuli själv förklarade: "Jag var besatt av alla konster och vetenskaper och fann ett nom de plume som också implicerar denna betydelse, eftersom i ordboken anges att fozul (ﻓﻀﻮل) är pluralis av fazl (ﻓﻀﻞ; "lärdom") och har samma rytm som 'olum (ﻋﻠﻮم; "vetenskap") och fonun (ﻓﻨﻮن; "konster").
År 1534 erövrade den osmanske sultanen Süleyman I området kring Bagdad, där Fozuli bodde, från safavidernas rike. Fozuli fick nu möjligheten att bli hovpoet under det osmanska patronatsystemet, och han komponerade ett antal qasida, eller lovdikter, till sultanen och medlemmar av hans hov, och som ett resultat av detta fick han ett arvode. Men på grund av den invecklade osmanska byråkratin fick han aldrig ut detta arvode. I ett av sina mest kända verk, brevet Shekayatname (شکايت نامه; "Klagoskrift"), uttryckte Fuzûlî sitt motstånd mot denna byråkrati och den korruption som den medförde:
Även om hans poesi blomstrade under hans tid bland osmanerna, betydde förlusten av arvodet att Fozuli aldrig fick någon ekonomisk trygghet. Faktum är att han tillbringade merparten av sitt liv med att ta hand om den shiitiska Imam Ali-moskén i Najaf, söder om Bagdad. Han dog under en pestepidemi år 1556 i Karbala, antingen av pesten i sig eller av kolera.
Fozuli har alltid varit främst känd som en kärlekens poet. Detta verkar även ha varit en beteckning som han själv höll med om:
Fozulis uppfattning om kärlek har dock mer gemensamt med sufismens idé om kärlek som en manifestering av Guds essens - även om Fozuli själv inte verkar ha tillhört någon särskild sufiorden - än med den västerländska idén om romantisk kärlek. Detta kan ses i de följande raderna från en annan dikt:
Särskilt den första av raderna refererar till idén om wahdat al-wujud (وحدة الوجود), eller varats enhet, som först formulerades av Ibn 'Arabi och som säger att det enda som existerar är olika manifesteringar av Gud. Här använder Fozuli ordet "kärlek" (عاشق eshq) snarare än "Gud", men effekten är densamma.
Bland Fozulis verk står hans mest utförliga behandling av denna idé om kärlek att finna i den persiska långdikten Dastan-e Leyli o Majnun (داستان ليلى و مجنون), en masnavi som behandlar den klassiska kärlekshistorien om Leila och Majnun, känd i hela Mellanöstern. I sin version av berättelsen koncentrerar sig Fozuli på den galne älskaren Majnuns smärta när han skiljs från sin älskade Leila, och betraktar denna smärta som kärlekens essens:
I Fozulis verk ligger kärlekens slutliga värde i att den hjälper en att närma sig "det Verkliga" (al-Haqq, الحق), som är ett av de 99 namnen för Gud i den islamiska traditionen.