| Regeringen Branting II Sveriges regering | |
Regeringen Branting II | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 13 oktober 1921 |
| Frånträde | 19 april 1923 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Hjalmar Branting |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna |
| Status i parlamentet | minoritetsregering (FK & AK) |
| Oppositionsparti(er) | Allmänna valmansförbundet Liberala samlingspartiet Bondeförbundet Sveriges kommunistiska parti Sverges socialdemokratiska vänsterparti |
| Historik | |
| Val | 1921 |
| Senaste valet | 93 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1922–1924 |
| Företrädare | von Sydow |
| Efterträdare | Trygger |
Regeringen Branting II var Sveriges regering från den 13 oktober 1921 till den 19 april 1923. Det var en socialdemokratisk enparti- och minoritetsregering ledd av statsminister Hjalmar Branting.

Vid andrakammarvalet 1921 fick Socialdemokraterna 36,2 procent av rösterna och Hjalmar Branting fick i uppdrag att bilda regering.
Regeringen hade en krävande uppgift framför sig, nämligen att leda Sverige genom den utmanande övergången från krigskonjunkturer till fredsförhållanden med minskande statsinkomster. Regeringen fick allmänt erkännande för flera av sina åtgärder, särskilt den kraftiga minskningen av statens utgifter som genomfördes av finansminister Fredrik Vilhelm Thorsson. En populär åtgärd var den omfattande "kommittéslakten" där cirka fem sjättedelar av de pengakrävande kommittéer och utredningar som var verksamma lades ned eller uppmanades att snabbt lämna sina betänkanden.
Samtidigt stod regeringen inför hårda strider angående sin politik för att bekämpa arbetslöshet och förhållandet gentemot Sovjetunionen. Det handelsavtal som regeringen föreslog med den nya kommuniststaten i öst avslogs av riksdagen eftersom det inte ansågs tillfredsställande nog för svenska medborgare som krävde ersättning för egendom som gått förlorad eller tagits i beslag under bolsjevikrevolutionen.
Diskussionen i början av 1920-talet om försäljning av alkohol hade tvingat alla partier att ta ställning. Den socialdemokratiska partikongressen 1920 förklarade att riksdagen inte borde gå med på förbudslagstiftning om inte en folkomröstning gav två tredjedelars majoritet för ett förbud.[källa behövs] Denna regering anordnade en sådan folkomröstning, som slutade med en knapp övervikt för förbudsmotståndarna.
Riksdagen hade 1922 beslutat att anställda i arbetsmarknadskonflikt inte skulle erhålla arbetslöshetsunderstöd. I början av 1923 utbröt en konflikt inom industrin och 4 000 arbetare blev av arbetslöshetskommissionen avstängda från understöd. Regeringen Branting föreslog i en proposition till riksdagen att rätten till understöd skulle kvarstå för de som varit arbetslösa i minst sex månader. När propositionen avslogs av första kammaren avgick regeringen den 6 april 1923.[källa behövs]
| Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
* Statsminister eller departementschef