| Regeringen Erlander II Sveriges regering | |
Statsminister Tage Erlander | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf VI Adolf |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 1 oktober 1951 |
| Frånträde | 31 oktober 1957 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Tage Erlander |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna Bondeförbundet |
| Status i parlamentet | majoritetsregering (FK & AK) |
| Oppositionsparti(er) | Folkpartiet Högerns riksorganisation Sveriges kommunistiska parti |
| Historik | |
| Val | 1952 1956 |
| Senaste valet | 125 / 231
|
| Mandatperiod(er) | 1949–1952 1953–1956 1957–1958 |
| Företrädare | Erlander I |
| Efterträdare | Erlander III |
Regeringen Erlander II var Sveriges regering från den 1 oktober 1951 till den 31 oktober 1957. Det var en koalitions- och majoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, ledd av statsminister Tage Erlander från Socialdemokraterna.
Under sommaren 1951 hade diskussioner om att bondeförbundare skulle gå med i regeringen inletts. Bakgrunden var att den då sittande socialdemokratiska regeringen Erlander I saknade egen majoritet i andra kammaren och ogärna förhandlade med Sveriges kommunistiska parti för att få stöd för sin politik. I slutet av september kunde man enas om hur den nya regeringen skulle se ut.[källa behövs]
Av Erlanders dagböcker framgår besvären med att bestämma vilka som skulle ingå i den nya regeringen. Socialminister Gustav Möller tvingades mot sin vilja att lämna regeringen och Allan Vougt ansågs vara för svag som försvarsminister och fick också gå. Inte heller det enda kvinnliga statsrådet, Hildur Nygren, fick stanna. Bondeförbundet krävde i förhandlingarna att få kommunikationsdepartementet men fick vika sig.[källa behövs]
| ” | Det är väl lika bra att slå till med bönderna nu. Om vi bara kunde samsas inom regeringen om ett program. Vi måste veta vad vi skall ha majoriteten till, innan vi skaffar oss den. En majoritet så heterogen, att den ingenting vill, blir säkert en värre belastning än någonting vi varit med om. Emellertid visade torsdagens samtal med Hedlund, att bondeförbundet nu går i giftasfeber och får den ingen utlösning, blir det nog inte roligt för den försmående. | „ |
| – Tage Erlanders dagböcker 1950–1951, s. 337 (lördagen den 25 augusti 1951) | ||
| Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
I jämförelse med den aktivitet som den förra regeringen visade med olika sociala reformer får nog denna sägas ha varit betydligt mer anspråkslös. Riksdagen hade 1946 beslutat om allmän sjukförsäkring, men genom olika uppskov kom denna inte att träda i kraft förrän den 1 januari 1955. Den svenska ekonomin präglades av högkonjunktur, vilket tvingade regeringen att ingripa för att förhindra kraftiga prisstegringar, arbetskraftsbrist. Inflyttningen till storstäderna gjorde att bristen på bostäder hamnade i fokus.
Vid regeringsförhandlingarna kom man också överens om en förändring av valsystemet. I stället för den tidigare använda d’Hondtska metoden övergick man till den jämkade uddatalsmetoden med 1,4 som divisor.
| ||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||