| Regeringen Staaff II Sveriges regering | |
Regeringen Staaff II | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 7 oktober 1911 |
| Frånträde | 17 februari 1914 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Karl Staaff |
| Regeringsparti(er) | Liberala samlingspartiet |
| Status i parlamentet | minoritetsregering (FK & AK) |
| Oppositionsparti(er) | Allmänna valmansförbundet Socialdemokraterna |
| Historik | |
| Val | 1911 |
| Senaste valet | 101 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1912–1914 |
| Företrädare | Lindman I |
| Efterträdare | Hammarskjöld |
Regeringen Staaff II var Sveriges regering från den 7 oktober 1911 till den 17 februari 1914. Det var en liberal enparti- och minoritetsregering ledd av statsminister Karl Staaff.

Bland de reformer som regeringen Staaff II drev igenom kan införandet av folkpension 1913 nämnas.[källa behövs]
För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte högern och kungahuset strid med Karl Staaff, med försvarsfrågan som verktyg. Trots sin tidigare inställning om försvarskostnadernas minskning eller status quo var Staaff 1913 ("Karlskronatalet") utmålad av högern som en landsförrädare.[källa behövs]
Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det så kallade bondetåget i februari 1914 (se borggårdskrisen) öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Staaff och hans kollegor intog ståndpunkten att kungen handlat inkonstitutionellt då han gjort ett offentligt uttalande i politiska ämnen utan att på förhand höra regeringen. Man hemställde till kungen att han skulle förbinda sig att när han i framtiden ämnade göra några sådana uttalanden, "på förhand giva statsrådet kännedom om det tillämnade yttrandet". Detta löfte var det dock inte regeringens mening att kungen skulle avge skriftligen, inte heller att det skulle offentliggöras. På samma gång tillkännagav regeringen att i händelse av avböjande svar skulle ministärens samtliga ledamöter att begära sitt entledigande. Kungens svar blev: "Denna hemställan kan jag icke bifalla, ty jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk." Konsekvensen blev att den Staaffska regeringen avgick.
| Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Samtliga statsråd var medlemmar av Liberala samlingspartiet, undantagit Albert Ehrensvärd d.y., som inte hade riksdagsplats men likväl var liberalt sinnad.
| Ämbete | Minister | Tillträdde | Avgick | Parti | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Statsminister | Karl Staaff | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Justitieminister | Gustaf Sandström | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Utrikesminister | Albert Ehrensvärd d.y. | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Krigsminister | David Bergström | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Sjöförsvarsminister | Jacob Larsson | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Civilminister | Axel Schotte | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Finansminister | Theodor Adelswärd | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Ecklesiastikminister | Fridtjuv Berg | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Jordbruksminister | Alfred Petersson | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Konsultativa statsråd | |||||||||
| Konsultativt statsråd | Bror Petrén | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | |||||
| Karl Stenström | 7 oktober 1911 | 17 februari 1914 | Liberala samlingspartiet | ||||||