Risto Ryti (personligt, ej finska staten) Adolf Hitler (svarsbrev 4 juli 1944)
Ryti-Ribbentrop-avtalet, även kallat Ribbentropavtalet, var en överenskommelse som ingicks vid midsommartid 1944 mellan Finlands presidentRisto Ryti och Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Genom ett personligt brev till Adolf Hitler förband sig Ryti att inte sluta fred eller vapenstillestånd med Sovjetunionen utan Tysklands medgivande, i utbyte mot tyskt vapenbistånd i ett för Finland kritiskt skede av fortsättningskriget.
Bakgrund
Sedan Sovjetunionen inlett sin storoffensiv den 9 juni 1944 befann sig Finland i ett mycket pressat läge: Sovjetunionen krävde villkorslös kapitulation, medan Tyskland i gengäld för fortsatt militärt bistånd krävde ett bindande politiskt avtal om att Finland inte skulle ingå separatfred. Finlands armé, industri och livsmedelsförsörjning var vid denna tid beroende av tyskt bistånd.
Ryti (till höger) tillsammans med Hitler, Mannerheim och den tyske generalfältmarskalken Wilhelm Keitel vid ett möte i Finland 1942.
Tyskland hade sedan 1941 vid upprepade tillfällen eftersträvat en formell allians med Finland, men överbefälhavaren Mannerheims auktoritet hade dittills gjort det möjligt att avvärja sådana krav och hävda landets politiska och militära självständighet. Sommaren 1944 kunde Finland därför alltjämt undvika ett formellt fördrag och i stället nöja sig med president Rytis personliga garanti – en lösning som förblev i kraft endast några veckor.
Tillkomst
Joachim von Ribbentrop, Tysklands utrikesminister, som besökte Helsingfors 22–27 juni 1944 och krävde Finlands förbindelse att fortsätta kriget.
Von Ribbentrop gjorde ett överraskningsbesök i Finland 22–27 juni 1944 och krävde att den finländska regeringen skulle förbinda sig att fortsätta kampen, mot löfte om vapenhjälp. Lösningen att låta presidenten personligen gå i god för åtagandet hade förberetts i förväg: redan våren 1943 hade statsministerEdwin Linkomies låtit rättslärda utreda om republikens president kunde ingå statsfördrag i eget namn. Nya utredningar gjordes när frågan blev akut sommaren 1944.
Statsminister Edwin Linkomies, som redan 1943 låtit utreda frågan om presidentens rätt att ingå statsfördrag i eget namn.
Efter förhandlingar gick Ryti, pressad av bland andra överbefälhavaren Carl Gustaf Emil Mannerheim och Linkomies, med på att avge en personlig förbindelse. Ryti hade själv velat ta upp frågan i riksdagen, medan Mannerheim föreslog ett privatbrev; kompromissen blev att Rytis brev skulle behandlas i statsrådets plenum.
Brevet överlämnades av Ryti till von Ribbentrop den 26 juni 1944. I brevet deklarerade Ryti att han inte skulle sluta fred med Sovjetunionen annat än i samförstånd med Tyskland, och att han inte skulle tillåta att en av honom utnämnd regering eller någon annan person inledde förhandlingar om vapenstillestånd eller fred. Ryti hade avsevärda betänkligheter inför steget, närmast av rädsla för att överskrida sina konstitutionella befogenheter, men gav efter sedan juridisk expertis bedömt att han hade rätt att avge deklarationen på egen hand.
Von Ribbentrop uppfattade sitt besök som en stor politisk framgång och menade att Tyskland därmed uppnått det formella bundsförvantskap man länge eftersträvat. Ryti erhöll den 4 juli ett svarsbrev från Hitler, som utlovade allt tänkbart väpnat bistånd samt ekonomiskt stöd.
Konsekvenser
En omedelbar följd av avtalet var att Förenta staterna den 30 juni 1944 bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland, utan att för den skull förklara landet krig. För de kretsar i och utanför Finland som motarbetade landets tyska orientering upplevdes avtalet som ett svårt bakslag.
Den tyska vapenhjälp som följde på avtalet har länge framställts i finländsk historieskrivning som avgörande för att den sovjetiska offensiven kunde hejdas. Denna bild har senare delvis ifrågasatts: en stor del av de moderna pansarvärnsvapnen hade levererats redan i början av april 1944, nästan två månader innan den sovjetiska storoffensiven inleddes, men förblev magasinerade och trupperna hade inte hunnit utbildas i deras användning. Inte heller den tyska flygdivisionen Kuhlmey, som gjorde en viktig insats i slaget vid Tali-Ihantala, hade något samband med avtalet, eftersom den anlänt till Finland redan den 16 juni. Avtalets betydelse har i stället beskrivits som i första hand psykologisk, samtidigt som leveranserna av vapen och spannmål kunde fortsätta ända fram till att förbindelserna med Tyskland bröts i början av september 1944.
Upphävande
Gustaf Mannerheim, som efterträdde Ryti som president den 4 augusti 1944 och omedelbart deklarerade sig obunden av avtalet.
Sedan fronten stabiliserats i mitten av juli 1944 vidtogs åtgärder för att byta ut Ryti mot Mannerheim som president. Ryti undertecknade sitt avskedsbrev, i vilket han mot sin vilja fick uppge bland annat hälsoskäl som orsak till avgången.
Avtalets ordalydelse var bindande inte bara för Ryti personligen, utan även för den regering han utnämnt, det vill säga Linkomies regering. Eftersom det var Ryti personligen, och inte finska staten som sådan, som gått i god för åtagandet gentemot Tyskland, var en ny president inte bunden av avtalet efter hans avgång, då Mannerheim efterträdde honom genom särskild lag i riksdagen. Linkomies regering, som formellt förblev bunden av avtalet, ställde av samma skäl sina platser till förfogande fyra dagar senare, den 8 augusti 1944.
Mannerheim deklarerade omedelbart för Tyskland att han inte kände sig bunden av Ryti-Ribbentrop-avtalet, vilket gjorde det möjligt att inleda fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Sovjetunionen krävde nu att Finland skulle bryta förbindelserna med Tyskland och avväpna eller fördriva de tyska trupperna i landet senast den 15 september 1944. Förbindelserna med Tyskland avbröts den 2 september, och vapenstilleståndet trädde i kraft två dagar senare.
Det tyska ointresset av att godvilligt lämna norra Finland ledde till Lapplandskriget, som varade från oktober 1944 till april 1945 och orsakade omfattande materiell förödelse, särskilt i Lapplands län.
Historiografisk kontext
Ryti-Ribbentrop-avtalet har av tyskt håll betraktats som det enda skriftliga uttrycket för ett formellt bundsförvantskap mellan Finland och Tyskland under fortsättningskriget. Avsaknaden av något annat skriftligt fördrag har använts som stöd för den s.k. separatkrigstesen – uppfattningen att Finland förde ett eget krig vid sidan av, snarare än som en egentlig allierad till, Nazityskland. Tesens giltighet har varit omdebatterad; den aktualiserades bland annat 2005 sedan Finlands president åberopat den i ett tal, vilket ledde till en offentlig protest från Rysslands utrikesministerium.
