Svekomani (av nlat.sueco, "svensk", och gr.mani'a, "vurm, lidelsefull förkärlek") avser en nationalistisk strömning från och med mitten av 1800-talet med fokus på det svenska i Finland. Svekomanin kombinerade akademiskt och kulturellt intresse för det svenska språket och/eller den svensktalande befolkningen i Finland med politiskt försvar av dess ställning. Strömningen uppstod i storfurstendömet Finland till följd av den språkliga konkurrensen mellan det svenska förvaltningsspråkets företrädare, den framväxande finskhetsrörelsen och den ryska kejsarmakten.
"Svekomani" (inklusive stavningsvarianterna "svecomani", "suecomani" och "schwedomani" på svenska samt svekomania på finska) fick sitt genomslag i offentligheten från och med 1860-talet som en beteckning för svenskhetsiver, svenskhetsvurm eller rentav svenskhets"raseri" i storfurstendömet Finland. Nämnda begreppsanvändning associerades med den svensknationella rörelse som höll på att växa fram inom landets bildade kretsar i reaktion mot samtidens finskhetsivrare ("fennomanerna").
Hänvisningar till "svekomani" har sedermera gjorts av flera historiker, något som andra forskare däremot underställt viss kritik. En prominent kritiker i detta avseende var historikern Max Engman (1945-2020), som argumenterade emot ändelsen "-mani" på grund av dess negativa konnotationer till "sjukdom eller sinnesrubbning." Liknande förbehållsamhet kan även observeras i det sena 1800-talets pressdebatter, där benämningarna "svekomani" och dess motpart "fennomani" stundvis uppfattades som pejorativa beteckningar för överdriven ("manisk") kulturpolitisk sekterism. Historiskt såväl som historiografiskt har således flera alternativa begrepp framkastats och använts, av vilka "svensk-" respektive "finsksinnad" (ruotsalais- eller ruotsinmielinen respektive suomen- eller suomalaismielinen på finska) hör till de vanligaste.
Bakgrund
Nationalism kan enligt Engman definieras som "en rörelse som strävar efter att nation och stat ska sammanfalla, normalt i form av politisk självständighet." Både "svekomanin" och "fennomanin" uppstod till följd av det Finska kriget (1808-1809). Krigets utgång innebar att Finland övergick från kungadömet Sverige till en autonom region inom det ryska imperiet, vilket fick vittgående kulturella och politiska följder på bägge sidor av Bottenhavet.
August Malmströms (1829-1901) Valhalla från 1880 står, med dess fornnordiska bildmotiv, som ett typexempel på göticistisk konst i Sverige efter rikssprängningen 1809.
För det förminskade Sverige utgjorde "rikssprängningen" en svårnavigerbar skymf, vilket inspirerade en göticistisk nyväckelse bland dess patriotiska intellektuella. Sveriges götiscister hanterade således fosterlandets trauma genom att söka belägg för en "ursvensk" forntid och bestyrka dess storslagenhet med konstnärliga och litterära uttryck.
Som en motsvarighet till göticismen upplevde även "fennofilin" (det vill säga finskhetsvurmandet) ett uppsving i kretsarna kring den Kejserliga Akademien i Åbo, vilka däremot omfamnade storfurstendömets nyfunna situation. Då storfurstendömets förening med Ryssland befästes ceremoniellt på Borgå lantdag 1809 upphöjde kejsare Alexander I (1777-1825) nämligen Finland "bland nationernas antal", vilket i bokstavlig tolkning berättigade och rentav nödvändiggjorde legitimering av Finland som något eget och unikt. Följden var ett ökat intresse för storfurstendömets "folk" som objekt för forskning och förkovran. Som namnet antyder inskränktes "fennofilernas" typologisering och bildning av folket väsentligen till landets finsktalande element, vilka förutspåddes en central roll i storfurstendömets statsbygge. Denna intellektuella aktivitet propagerades däremot huvudsakligen på svenska, som skulle förbli storfurstendömets enda officiella språk tills 1863. I och med skriftställaren, filosofen och statsmannen Johan Vilhelm Snellman (1806-1881) tillspetsades fennofilin och fick en mera uttalat politisk karaktär. Genom sin tidning Saima(fi) (1844-1846) propagerade Snellman att finskan var redo att överta hans eget modersmål, svenskan, som officiellt språk i skolorna, det högre bildningsväsendet och den politiska administrationen. Engman har utpekat denna vändning som startpunkten för en "politisk fennomani", enligt vilken nationell integration kring en finsknationell identitet var grundförutsättningen för storfurstendömets fortlevnad. Att motsätta sig denna utveckling utpekade Snellman därför som opatriotiskt och futilt; den som inte beredde väg för finskans framfart gick emot storfurstendömets behov och historiens objektiva gång.
Svekomanins uppkomst
Snellmans paroll om "ett språk, ett sinne" (fi: yksi mieli, yksi kieli) omfattades ingalunda enhetligt inom storfurstendömets bildningsskikt. En tongivande reaktion mot Snellmans fennomani formulerades på 1850-talet av språkvetaren Axel Olof Freudenthal (1836-1911), som argumenterade för existensen av två väsensskilda nationaliteter i Finland: en "finsk" och en "svensk". Freudenthals synsätt kan betraktas som minoritetsnationalistiskt, eftersom han ansåg att den mindre svenska nationaliteten var historiskt rotad och hade en roll att spela i Finlands framtid. Resultatet var formeringen av en svensksinnad opinion, vilken tog modell av sin finsksinnade motpart men riktade sin energi till Finlands svenskhet.
Axel Olof Freudenthal (1836-1911), "den svenska nationalitetsrörelsens fader" i Finland.Oskar Rancken (1824-1895), ledande svensksinnad folklivsforskare och upplysningsman i Österbotten.
Liksom för fennomanin blev studentavdelningarna vid Kejserliga Alexandersuniversitetet centrala plattformar även för den tidiga svekomanin. Vid den nyländska studentnationen blev Freudenthal centralgestalt för en gruppering studenter och akademiska personligheter kända som "Vikingarna", vilka sökte sig till Nylands landsbygder i syftet att studera den svensktalande allmogens livsstil, traditioner och språkbruk. Grupperingen fick sitt namn efter ett av sina språkrör, Vikingen (1874-1877). En motsvarande mobilisering visavi Finlands nordligare "svenskbygder" företogs inom den österbottniska studentavdelningens svenska falang, exemplifierat av pedagogen, folklivsforskaren och historikern Oskar Rancken (1824-1895).
Liksom de finsksinnade folklivsforskarna tenderade även svensksinnade filologer och etnologer att se landsbygdsbefolkningen som obesudlade exemplar av de "äkta" nationaliteterna, vare sig finska eller svenska. Allmogens kultur betraktades väsentligen som "överlevande" rester av äldre historiska samhällen, vars karaktär gavs vidare belysning genom undersökningar av fornlämningar och ortnamn. I allt detta speglade storfurstendömets nationella strömningar en allmän utvecklingslinje i europeisk nationalism under 1800-talet, då vetenskapliga spörsmål kring kulturell och etnisk tillhörighet blev allt mera grundläggande för nationalistisk framställning och argumentation. Exkursionerna till Finlands "äkta" folk inspirerade även flera författare och konstnärer till självidentifikation med "sin" nationalitet samt framställningar av dess karaktäristika och förhållanden. Till de viktiga gestalterna inom svensksinnad folklivslitteratur hörde Anders Allardt (1855-1942), Alexander Slotte (1861-1927), Josefina Bengts (1875-1925) och Hugo Ekholm (1880-1955). Svensksinnade konstnärer tog i sin tur inspiration från göticismen och den skandinaviska vikingaromantiken i reaktion mot den finsksinnade konstens karelianistiska och fornfinska vurm.
Situationsbild från ett nyländskt studentavdelningsmöte i "Vikingasalen", sannolikt 1898 eller 1899. Det porträtterade mötet förrättades av avdelningens dåvarande inspektor Rabbe Axel Wrede (1851-1938), vars säte till höger på bilden flankeras av hedersmedlemmarna Johan Ludvig Runebergs (1804-1877) och Elias Lönnrots (1802-1884) byster. På väggen bakom Wrede hänger Nylands landskapsvapen. Fotografiet placerat på golvet längst till höger föreställer avdelningens tidigare kurator Hjalmar Neiglick (1860-1889).
Ett arkitektoniskt uttryck därav var den nyländska studentavdelningens gamla nationshus, med dess fornnordiskt inspirerade "Vikingasal" från 1883. Men att typologiskt påvisa existensen av en svensk nationalitet i Finland, hävda dess forntida historiska rötter och ge den offentligt uttryck var i sig självt otillräckligt för den svensknationella rörelsens syften.
Verklig motvikt gentemot finskhetsrörelsens offentliga inflytande kunde enbart uppnås genom motsvarande institutioner för att samla de svensksinnade krafterna. För att främja forskning och litteratur kring Finlands svenskhet grundades således Svenska litteratursällskapet i Finland 1885 som gensvar på det äldre Finska litteratursällskapet (fi: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, grundat 1831). Även bildningen och förkovrandet av de breda finsktalande folklagren var centralt i det fennomanska projektet, vilket de svensksinnade besvarade på motsvarande vis genom Svenska folkskolans vänner (instiftat 1882). Därtill uppkom även det Svenska partiet ur Vikingagrupperingen i Helsingfors på 1860-talet som en spegelbild till det äldre Finska partiet.
Svenskhetsvurmen vid mitten av 1800-talet var ingen enhetlig rörelse utan inbördes meningsskiljaktigheter och olikriktade strömningar. En viss skiljelinje framkommer exempelvis i synen på nationalitet hos Freudenthal och kollegan Ivar Heikel (1861-1952), verksam i den österbottniska studentavdelningens svensksinnade falang. Både Freudenthal och Heikel motiverade den svenska nationalitetens existensrätt i Finland med hänvisning till dess unika roll som brobyggare till Skandinavien och dess kultursfär. Deras åsikter gick däremot isär gällande "nationaliteternas" definitionskriterier; Freudenthal utgick från en genealogisk ståndpunkt och betraktade därigenom Finlands svenskar som distinkta från "finnarna" i härstamning, medan Heikel för sin del betonade språklig tillhörighet som nationalitetens grundval.
Sådana akademiska meningsskiljaktigheter speglade en mera vittgående klyvning av de svensksinnade i två olikartade riktningar: bygde- och kultursvenskheten. I historieskrivningen används "bygdesvenskhet" för att beskriva Freudenthals landsbygds- och allmogecentrerade inriktning, medan "kultursvenskheten" närmare avser ståndpunkter av det slag som företräddes av professor Carl Gustaf Estlander (1834–1910). Som språkforskare hyste även Estlander ett stort intresse för folkdiktning och folktraditioner, men förde till skillnad från Freudenthal inte sin prosvenska argumentation på "folkliga" bevekelsegrunder. Det viktigaste svenska arvet var i Estlanders mening de historiska erfarenheter och rättstraditioner som hölls gemensamma över Finlands språkgränser, i synnerhet storfurstendömets grundlagar (konstitutionen) som kvarhållits från den svenska tiden. Från kultursvensk synvinkel var svenskans utträngning ur offentligheten därför ett skadligt företag som gick emot det moderna Finlands historiska grund och givna utveckling i tvåspråkig riktning.
Dödsrunan över bygdesvensken Freudenthal i Fyren framställde denne som en svensknationell storman i rang med kultursvensken C. G. Estlander. Textens konsoliderande tolkning av svenskhetsrörelsens olikartade tendenser kröntes med Aleksander Federleys (1864-1932) illustration av en götisk hjältegestalt som för den svensknationella väckelsens tongångar vidare till läsaren medelst fornnordisk bronslur.
Som ideologiska strömningar var både bygde- och kultursvenskheten rotade i den akademiska bildningseliten. Bygdesvenskheten fann däremot sin starkaste grogrund bland intellektuella med allmogebakgrund, medan kultursvenskheten omfamnades lättare av urbana svensktalande kosmopoliter med få konkreta anknytningspunkter till landsbygdens "språkfränder". Trots detta förenades kultur- och bygdesvenskar i svensksinnade organisationer såsom Svenska litteratursällskapet (där både Estlander och Freudenthal besatte höga positioner) och Svenska partiet, som samlade både konservativa och liberala röster. Detta berodde till stor utsträckning på svenskhetsrörelsens behov av en möjligast bred understödsbas inför hotet av förfinskning pådriven av en kraftigt växande finskhetsrörelse. Samarbetet över de ideologiska skiljelinjerna underlättades därtill av att många svenskhetsivrare betraktade sitt arbete som en kulturgärning snarare än som regelrätt partipolitik. Sådana hållningar syntes även i Svenska partiets främsta språkrör, Nya Pressen (1883-1900, 1906-1974), som vid flera tillfällen luftade en avog inställning till de kategoriskt nedsättande och misskrediterande hänvisningarna till "svekomani" och "svekomaner" i samtidens offentliga diskurser.
Grundförutsättningarna för fennomanins och svekomanins uppkomst samt deras spända relation skulle däremot snart tillspetsas ytterligare och framtvinga intensifierad verksamhet i bägge läger. Två viktiga vändpunkter i denna bemärkelse var "ofärdsåren" från och med 1899 och de påföljande lantdagsreformerna 1906.
Tidsperioden 1809-1917 var en formativ tid för storfurstendömet Finland på flera plan. Genom anslutningen till det ryska imperiet öppnades nya handelsförbindelser och karriärvägar österut, samtidigt som storfurstendömets säreget höga grad av autonomi möjliggjorde avsevärd ekonomisk, politisk och kulturell utveckling på hemmaplan. Som en nationell väckelse under kejserligt beskydd exemplifierade finskhetsrörelsen denna förbindelse till imperiekärnan. Kejsarmakten betraktade i regel fennofilernas och fennomanernas förkovran av finsknationell identitet med sympati, eftersom denna tänktes accelerera storfurstendömets fjärmande från Sverige och den svenska tidens arv. Omvänt betraktades motsvarande svensksinnade strömningar med avog skepsis, eftersom de befarades pådriva en återförening med det gamla moderlandet.
Sådana tankegångar hade förvisso sina förespråkare, exempelvis Emil von Qvanten (1827–1903), som under krimkriget propagerade för ett svenskt-finländskt statsförbund genom Sveriges militära ingripande på kort sikt och bildandet av en skandinavisk union på längre sikt. Även Freudenthal reflekterade redan 1858 kring Finlands självständighet som den enda långsiktiga vägen för att trygga det svenska elementets ställning. Regelrätt separatism var å andra sidan inledningsvis tämligen marginell bland de svensksinnade, av vilka de flesta satte sina förhoppningar till en fördelaktig utveckling inom storfurstendömets ramar; Hufvudstadsbladet hyste ännu 1904 sådana förhoppningar.
Den ryska kejsarmaktens integrationspolitik var ett riksomspännande fenomen som drabbade flera av imperiets randområden under 1800-talets gång. I Finland bedrevs dylika strävanden som intensivast från och med 1890-talet, i synnerhet i och med februarimanifestets utfärdande 1899. Februarimanifestet (formellt Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Manifest) innebar i praktiken att Finlands beslutsfattande organ, lantdagen, förbigicks av kejsaren och hans riksråd gällande lagstiftning i ärenden som ansågs vara av vikt för hela det ryska imperiet. I finländsk historieskrivning har de påföljande decennierna ofta kallats förtrycksperioderna och indelats i "ofärdsåren" (1899 – november 1905), påföljda av temporärt friare samhällsförhållanden (ca 1906-1908) innan integrationspolitiken återupptogs och varade fram till Finlands självständighet 1917. En varaktig historiografisk tvistefråga är huruvida integrationspolitikens främsta syften var geo- eller kulturpolitiska; den senare, panslavistiska dimensionen uppfattades oavsett som påfallande av samtidens svensksinnade bildningselit.
Vändningen i kejsarmaktens randstatspolitik splittrade den bildade opinionen i storfurstendömet i kejsarlojalistiska och motståndsbenägna läger. Till de främsta lojalisterna hörde senatorn, professorn och publicisten Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (1830-1903) och hans "gammalfinska" gruppering, som byggde vidare på fennofilernas kejsartrogenhet. Enligt gammalfinnarna var integrationspolitiken legitim så länge den främst eftersträvade stärkt militär och administrativ kontroll över imperiets randområden; detta förutsatte förvisso avveckling av storfurstendömets grundlagar, vilka gammalfinnarna däremot kunde offra som ett arv från den svenska tiden. Denna ståndpunkt omfattades inte av alla inom Finska partiet, vars liberala falang grupperade sig kring det ungfinska partiet i opposition mot Yrjö-Koskinens "undfallenhetsmän". Ungfinnarna tog grundlagarna i försvar och fäste avseende vid det panslavistiska, kulturella inslaget i integrationspolitiken. Deras hållning möjliggjorde ett samarbete med Svenska partiet på liberal och konstitutionell grundval.
Från rysk synvinkel tycktes den framväxande motståndslinjen bekräfta gamla farhågor om Finlands svenskar som separatister. I den ryska kejserliga pressen kom benämningen "svekoman" på 1890-talet att brukas som skällsord om finländska liberaler i allmänhet, vilkas försvar av autonomin och grundlagarna tolkades som svensk separatism. Historikern Osmo Jussila har visat hur kejsarmaktens företrädare såg "svekomanska" komplotter överallt; generalguvernör Nikolaj Bobrikov lär ha betraktat det svensksinnade Nya Pressen, snarare än socialisternas Työmies, som Finlands "rödaste" tidning.
Motståndet mot integrationspolitiken tog först en "passiv" form med betoning på lagliga metoder och civil olydnad, organiserad genom Kagalen (bildad 1901). Efter hand uppstod en aktivistisk vändning i mera revolutionär riktning, som fick sitt organisatoriska uttryck i Finska aktiva motståndspartiet (grundat 1904). I bägge sammanhang intog svensktalande och uttalat svensksinnade framträdande roller; flertalet aktivister var svenskspråkiga akademiker, med ett påfallande inslag av författare och konstnärer. Under storstrejken 1905 uppträdde aktivisterna jämsides med socialisterna, och frågan om det svenska i arbetarrörelsen kom att engagera enskilda svensksinnade socialister. Bygdesvensken Arvid Mörne uppmärksammade för sin del den svenska torparklassens rättslösa villkor. Att motståndet ännu inte förutsatte regelrätt separatism illustreras av Eugen Schauman, som 1904 mördade Bobrikov, men som i sitt efterlämnade, offentliggjorda brev till kejsaren snarare framstod som en trogen undersåte än som en revolutionär.
A. Federleys satiriska avbildning av de stora namnförfinskningarna 1906 publicerades på omslaget till Fyren. Förfinskningsvågen 1906 iståndsattes till minne av Snellman, vars staty här porträtteras med ett generat uttryck med tanke på att han själv behöll sitt svenskklingande släktnamn.
Lantdagsreformerna 1906
Varken det passiva eller det aktiva motståndet uppnådde till en början mycket konkret; integrationspolitiken kom på fall först i och med storstrejken. Strejken bröt ut i Ryssland i september 1905 och spred sig som stödstrejk till Finland, där den utropades den 30 oktober 1905. Den inleddes i en yra av revolutionärt samarbete mellan borgerliga och socialistiska krafter, men detta samförstånd fallerade snart. Många aktivister förlorade tilltron till socialisterna på grund av deras radikalism och sökte sig i stället tillbaka till sina konstitutionella rötter.
Splittringarna till trots ledde strejkens utgång till några av Europas mest radikala politiska reformer, då Finland 1906 fick allmän och lika rösträtt — inklusive kvinnlig — samt en enkammarlantdag. För den etablerade politiska eliten innebar reformen en ny utmaning: frågan var inte längre bara filantropisk bildning av folket, utan konkret anknytning till det som väljarkår.
"Mannen med flaggan" tecknades av A. Federley för Svenska folkpartiets agitation inför valet till den första enkammarlantdagen 1907. Den rödgula lejonflaggan anspelade på heraldiska arv från den svenska tiden, medan den stolta skärgårdsmannen kan ses som en bygdesvensk anspelning.
Det gamla Svenska partiet ombildades 1906 till Svenska folkpartiet (SFP), som samlingsparti för den svensktalande befolkningen oavsett social ställning. Nu tillspetsades de gamla skiljelinjerna ytterligare, eftersom partiet måste skapa politisk samhörighet över svenskhetens stora sociala, geografiska och kulturella klyftor. Reformen innebar ett uppsving för bygdesvenskheten, eftersom den största svensktalande väljarkåren fanns på landsbygden. Det var även i detta skede som folkbildnings- och hembygdsorganisationen Föreningen Brage grundades (1906).
Under den korta konstitutionella perioden, med senatens ordförande Leo Mechelin i spetsen, förverkligades lantdagsreformen innan integrationspolitiken återupptogs och de friare samhällsförhållandena kollapsade mot slutet av 1900-talets första decennium.
Svekomanins arv
Svekomanin, som den oftast förstås i historieskrivningen, uppkom genom triangeldramat mellan svenska, finska och ryska intressen. Självständigheten 1917 utgjorde därför en viktig vattendelare: man talade ännu om "svekomaner" i den samtida diskursen, men svenskhetsivrarna själva befann sig nu i en ny realpolitisk situation som krävde en annan strategi, i regel ett mera "kultursvenskt" förlikningsprojekt över språkgränserna — exemplifierat av att SFP antog benämningen "finländare". Det etnonationalistiska tankearvet dog däremot ingalunda ut.
Från slutet av 1800-talet gavs flera studier i "östsvenska dialekter" ut i Finland. Dessa verk kartlade och analyserade språkbruk och språkliga variationer med huvudsakligt fokus på svenskan i storfurstendömet, och begreppet betecknade då allmänt svenska öster om Sverige.
Under 1910-talet fick begreppet en mera uttalat politisk innebörd. Högljudda men fåtaliga radikaler, såsom språkforskaren T. E. Karsten och folklivsforskaren Hugo Ekholm, hävdade att det finlandssvenska folket var en ursprunglig del av den germanska rasen i Norden — en fjärde nordgermansk nationalitet, jämbördig med "västsvenskarna" i Sverige — och att den svenska bosättningen i Finland gick tillbaka till stenåldern, oberoende av senare svensk eller finsk kolonisation. Argumenteringen var tidstypiskt främst filologisk och rasbiologisk och mötte ett massivt motstånd från arkeologerna. Östsvenskheten passade illa med de politiska realiteterna efter 1906 och under självständighetens första årtionden, då ett betonande av "vikinga- och båtyxesläktskapet" med Sverige kunde uppfattas som både opatriotiskt och potentiellt separatistiskt. Ekholm hörde till dess mest inbitna företrädare och gav ut sitt största verk på temat så sent som 1944.
Rastänkandet
Rastänkandet fick genomslag i språkstriden under 1910- och 1920-talen, då rasbiologiska och rashygieniska argument kom att brukas på båda sidor av språkgränsen; den svenskspråkiga studentskriften Svenskt i Finland (1914) brukar ses som ett genombrott för rastänkandet inom svenskhetsrörelsen. En framträdande roll spelade Florinska kommissionen, som bland annat lät göra antropometriska "folktypsbilder" av den finlandssvenska befolkningen vid musikfesten i Helsingfors 1920. Forskningen har framhållit att rasteorier spelade en större roll inom den svensksinnade än inom den fennomanska ideologin. Det finns även ett tankearv från Freudenthals genealogiskt grundade nationalitetsbegrepp i de senare rasdebatterna, något som gjort hans minne till en känslig fråga inom SFP.
Den finlandssvenska självstyrelsetanken
Det mest handgripliga försöket att omsätta svekomanins tankearv i praktiken var kanske den finlandssvenska självstyrelsetanke som framträdde kring självständigheten. Enligt Engman dominerades kraven i den finlandssvenska självstyrelserörelsen — liksom i den samtida åländska — av fruktan för förfinskning och en mörk bild av det "finska alternativet".
Fewster, Derek(2000).”Fornfolket i nutiden. Arkeologins politiska budskap”. iDerek Fewster (red.).Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.107-124.
Harling-Kranck, Gunilla(2000).”Folket som namngivare och namnbrukare”. iDerek Fewster (red.).Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.167-176.
Högnäs, Sten(1995).Kustens och skogarnas folk: Om synen på svenskt och finskt lynne. Stockholm: Bokförlaget Atlantis
Klinge, Matti(2004)[1996].Finlands historia III. Kejsartiden. Helsingfors
Koli, Mari(2000).”Folklivsskildringens folk och litteraturhistoriens borgerskap. Om etnisk självporträttering i litteratur och litteraturvetenskap”. iDerek Fewster (red.).Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.47-66.
Mattila, Markku(2016).”"Det får ej finnas dåliga svenskar i detta land!" Rasbiologi och rashygien som vetenskapliga vapen i språkstridens Finland”. iMats Wickström & Charlotta Wolff (red.).Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 803. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.271-318.
Ramsay, Alexandra(2000).”Det socialmedicinska folket. En översikt av folkhälsoidén i Finland”. iDerek Fewster (red.).Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.188-202.
Wolf-Knuts, Ulrika(2000).”Folkloristikens folk”. iDerek Fewster (red.).Folket: studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. sid.125-136.
.jpg)
