Untrioktium

Untrioktium
Nummer
138
Tecken
Uto
Grupp
Period
8
Block
g

Uto
Untriseptium ← Untrioktium → Untriennium
[Uuo] 5g12 6f3 7d1 8s2 8p2
138Uto


Generella egenskaper
Relativ atommassa366 u
Fysikaliska egenskaper
Atomära egenskaper
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Uuo] 5g12 6f3 7d1 8s2 8p2
e− per skal2, 8, 18, 32, 50, 18, 8, 2
Kemiska egenskaper
Diverse
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Untrioktium, med kemisk beteckning Uto, är det tillfälliga IUPAC-namnet på det grundämne i periodiska systemet, som har atomnummer 138. Det kan också kallas eka-seaborgium efter Dmitrij Mendelejevs förutsägelser om det periodiska systemet. Enligt vissa teorier har detta grundämne högre atomnummer i det periodiska systemet än vad som är möjligt.

Untrioktium är det artonde grundämnet i den åttonde perioden i det periodiska systemet.

Slutet på det periodiska systemet

Antalet möjliga grundämnen är okänt. Enligt vissa beräkningar slutar det periodiska systemet strax efter “Ön av stabilitet”, som har sitt centrum vid atomnummer 126, unbihexium och begränsas uppåt av antalet möjliga protoner och neutroner. Enligt andra beräkningar finns det kanske inte ens något slut på antalet möjliga atomnummer. Andra förutsägelser är att periodiska systemet avslutas med atomnummer 128 (John Emsley) och atomnummer 155 (Albert Khazan).

Det finns åtminstone tre modellberäkningar kring det periodiska systemets avslut:

Referenser

  1. ↑ M.E. Wieser (2006). ”Atomic weights of the elements 2005 (IUPAC Technical Report)” (på engelska). Pure Appl. Chem. 78 (11): sid. 2051–2066. doi:10.1351/pac200678112051. http://iupac.org/publications/pac/78/11/2051/. Läst 24 november 2013.
  2. ↑ ”138” (på engelska). Apsidium. 2002. Arkiverad från originalet den 23 november 2014. https://web.archive.org/web/20141123032031/http://www.princess-it.com/kp9/hrh-projects/file/20060327_sammakkee/lanchang/element/elements/138.htm. Läst 26 februari 2015.
  3. 1 2 Seaborg (2006). ”transuranium element (chemical element)” (på engelska). Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/603220/transuranium-element. Läst 24 november 2013.
  4. ↑ Fricke, B.; Waber, J. T. (1973) (på engelska). Theoretical Predictions of the Chemistry of Superheavy Elements. sid. 433-485
  5. ↑ Haire, Richard G. (2006) (på engelska). Transactinides and the future elements” Artikel i Morss; Edelstein, Norman M.; Fuger, Jean. The Chemistry of the Actinide and Transactinide Elements (3:e upplagan). Nederländerna: Springer Science och Business Media. ISBN 1-4020-3555-1. Läst 24 november 2013
  6. ↑ S. Cwiok, P.-H. Heenen, W. Nazarewicz (2005). ”Shape coexistence and triaxiality in the superheavy nuclei” (på engelska). Nature 433 (7027): sid. 705–709. doi:10.1038/nature03336. PMID 15716943. https://archive.org/details/sim_nature-uk_2005-02-17_433_7027/page/705.
  7. 1 2 Philip Ball (1 november 2010). ”Would element 137 really spell the end of the periodic table? Philip Ball examines the evidence” (på engelska). Chemistry World. Royal Society of Chemistry. http://www.rsc.org/chemistryworld/Issues/2010/November/ColumnThecrucible.asp. Läst 25 februari 2015.
  8. ↑ Emsley, John (2011) (på engelska). Nature's Building Blocks: An A-Z Guide to the Elements. Oxford University Press, New York. sid. 593. ISBN 978-0-19-960563-7. https://archive.org/details/naturesbuildingb0000emsl_b1k4
  9. ↑ G. Elert. ”Atomic Models” (på engelska). The Physics Hypertextbook. http://physics.info/atomic-models/. Läst 25 februari 2015.
  10. ↑ R. Eisberg, R. Resnick (1985) (på engelska). Quantum Physics of Atoms, Molecules, Solids, Nuclei and Particles. John Wiley & Sons. https://archive.org/details/quantumphysicsof00eisb
  11. ↑ J. D. Bjorken, S. D. Drell (1964) (på engelska). Relativistic Quantum Mechanics. McGraw-Hill. https://archive.org/details/relativisticquan0000jame_n5l2
  12. ↑ W. Greiner, S. Schramm (2008) (på engelska). American Journal of Physics. "76". sid. 509.