Epipelagiska zonen
Epipelagiska zonen är det översta skiktet av havets fria vattenmassa och sträcker sig från havsytan till ungefär 200 meters djup. Den kallas även den solbelysta zonen eftersom tillräckligt mycket solljus tränger ned för att möjliggöra fotosyntes. Zonen utgör den översta delen av den pelagiska miljön och är en central del av havens biologiska produktion.
Ljusförhållandena gör att växtplankton kan bedriva fotosyntes och utgöra basen för många marina näringsvävar. Även större fotosyntetiserande alger förekommer i grunda havsområden. Den biologiska produktionen i zonen bidrar till att försörja organismer även i djupare vatten, bland annat genom att dött organiskt material sjunker nedåt.
Epipelagiska zonen hyser en stor variation av marina organismer. Här förekommer bland annat plankton, maneter, fiskar, hajar, havssköldpaddor och marina däggdjur. Många arter är anpassade till att leva i det fria vattnet och röra sig över stora områden. Vind och vågor bidrar till att blanda om det övre vattenlagret, vilket påverkar temperatur, syretillgång och fördelningen av näringsämnen.
Zonens nedre gräns anges vanligen vid omkring 200 meter, men det faktiska djupet där tillräckligt ljus finns för fotosyntes varierar beroende på vattnets grumlighet, planktonhalt och andra förhållanden. I klart vatten kan ljus tränga djupare än i kustvatten med hög partikelhalt.
Se även
Källor
- ↑ ”How far does light travel in the ocean?”. NOAA Ocean Exploration. https://oceanexplorer.noaa.gov/ocean-fact/light-distributed/.
- ↑ ”How far does light travel in the ocean?”. NOAA Ocean Exploration. https://oceanexplorer.noaa.gov/ocean-fact/light-distributed/.
- ↑ ”Layers of the Ocean”. NOAA. https://www.noaa.gov/jetstream/ocean/layers-of-ocean.
- ↑ ”How far does light travel in the ocean?”. NOAA Ocean Service. https://oceanservice.noaa.gov/facts/light_travel.html.