Eurovision Song Contest

Snabbt ökat intresse hos länder att delta

Fram till 2020-talet har sammanlagt 52 länder någon gång deltagit i tävlingen. Den allra första upplagan hade sju deltagarländer och därefter växte intresset snabbt bland flera länder som ville delta. Under 1950-talet var det cirka tio länder som deltog per år för att bara ett decennium senare hade den siffran ökat till närmare det dubbla, vilket också höll i sig under 1970- och 1980-talen. När Jugoslavien och Sovjetunionen föll i början av 1990-talet uppstod nya stater i de gamla som också ville vara med och tävla, vilket de också fick. Däremot valde EBU införa en slags spärrgräns för att inte ha med allt för många länder per år, detta för att tävlingen på den tiden bara utgjordes av finalkvällar. Spärren innebar att länder som hade placerat sig sämre ett år eller som hade sämre snittplaceringar fick avstå tävlan året därpå för att möjliggöra att länder som fått stå över året innan skulle kunna få vara med. Senaste gången som sådana kvalificeringsregler användes var i Eurovision Song Contest 2003 då finalen för första gången hade 26 deltagarländer, vilket vid den tiden var ett nytt rekord.

Semifinalsystemets införande

I 1996 års tävling hade EBU testat att ha ett semifinalupplägg som då innebar att alla länder som ville tävla, utom värdnationen, fick genomgå ett jurykval några månader innan finalen. Detta system har bara använts en gång, däremot återkom själva semifinalen åtta år senare men då med ett helt annat upplägg. Till att börja med slapp nu också länderna som kategoriserades som "Big Four" (länder som bidrar mer ekonomiskt till tävlingen), vilka var Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland, samt de länder som blivit topp tio i finalen året innan att kvala. Resten av länderna som ville delta fick genomgå semifinalen där årligen tio finalplatser stod på spel. I semifinalen tävlade de länder som placerat sig sämre i finalen året innan tillsammans med debuterande länder och/eller länder som gjorde comeback efter ett eller flera års tävlingsuppehåll. Däremot kunde länder som placerat sig utanför topp tio ändå gå direkt till final dessa år, detta möjliggjordes om ett eller flera av "Big Four"-länderna hade kommit topp 10 skulle i så fall landet som hamnade på elfte plats året innan också direktkvalificeras osv. Detta hade vid den tiden kunnat möjliggöra ett finalstartfält med som mest 28 länder, vilket dock aldrig förekom.

Själva semifinalen sändes ett par dagar inför finalen och alla länder som deltog i den aktuella upplagan hade möjlighet att vara med och rösta fram vilka länder som skulle kvalificera sig till finalen. Systemet med en semifinal inför finalen användes åren 2004, 2005, 2006 och 2007 med samma slags kvalificeringsregler som tidigare nämnts.

Två semifinaler och en final införs

Från och med 2008 års tävling utökades tävlingskonceptet till att ha två semifinaler inför finalen, ett koncept som använts sedan dess. Anledningen till att det blev en ytterligare semifinal berodde på ett stort deltagarintresse. Förändringen innebar att färre länder är direktkvalificerade, i det här fallet endast värdnationen och "Big Four" (som sedan 2011 heter "The Big Five" då Italien gjorde comeback).

I upplägget med två semifinaler kvalar tjugo länder till final, tio per semifinal. Ländernas artister uppträder och därefter följer en tittaromröstning (i vissa upplagor har även juryröstning förekommit) som avgör vilka länder som ska kvala vidare till finalen och vilka som åker ut. Det är dock bara de länder som deltar i den aktuella semifinalen tillsammans med två eller tre av de direktkvalificerade länderna som är med och röstar - de andra länderna får rösta i sin semifinal. Här har dock två undantag gjorts, i 2015 år semifinaler fick Australiens jury och tv-tittare rösta i bägge semifinalerna (då Australien var gästinbjuden till finalen) och sedan 2023 års tävling finns en omröstning kallad "Rest of the World" som erbjuder personer som befinner sig i länder som inte deltar i den aktuella Eurovision-upplagan att rösta som en extra tittargrupp. De tio länder som har fått högst totalpoäng i varje semifinal när röstningen har sagt sitt kvalar vidare till finalen medan övriga bidrag åker ut. För att skapa maximal spänning vid resultatuppläsningen meddelas alla finalister utan inbördes ordning, först när finalen är avgjord meddelas de exakta poängerna och placeringarna

För att bestämma vilka länder som ska tävla i respektive semifinal arrangeras en semifinallottning av värdnationen månaderna före semifinalsändningarna. Inför lottningen delas länderna in i olika grupper vilka baseras på bland annat tidigare röstningshistorik i tävlingen som till viss del också blir geografisk placering. Att EBU väljer att sammanställa länder som tenderar att rösta på varandra (oberoende av vilka melodier de skickar till tävlingen) i samma grupper beror främst på att under själva lottningen splittras varje grupp i två där en hälft får tävla i den första semifinalen och en hälft i den andra semifinalen. Eftersom reglerna säger att ett land bara får rösta i den semifinalen de blev allokerad till undviker att så kallad grannlandsröstning eller svågerpolitik inte i allt för stor del ska avgöra resultaten, dock undantaget "Rest of the World" som röstar i bägge semifinaler och i finalen. Sedan 2010 lottas även varje kvalnation till att tävla i antingen den första eller andra semifinalhalvan i respektive semifinal.

Undantag och tillägg

Under årens lopp har EBU gång på gång ändrat och lagt till regler för att göra tävlingen så rättvis som möjligt för alla deltagande länder. Nedan är exempel på tillägg och undantag.

• Fram till 1962 fick de tävlande låtarna vara högst tre minuter och trettio sekunder långa. Första året (1956) fanns ingen regel om hur lång en låt fick vara om än att 3,5 minut var en rekommenderad längd (exempelvis var en av de tävlande låtarna 1956 mer än fem minuter lång).
• Första tävlingsåret skickade varje tävlande land två bidrag vardera, åren därefter tävlar endast ett bidrag per land.
• Åren 1956–1965, 1973–1976 och från 1999 har man fått framföra bidragen på vilket språk man velat. Åren däremellan skulle man sjunga på minst ett av landets officiella språk.
• Mellan åren 1957 och 1970 fick varje land som mest ha två personer på scen.
• Före 1963 tilläts inga körer i tävlingen. Mellan 1963 och 1970 tilläts körer på upp till tre personer per land.
• Mellan 1956 och 1972 framförde alla bidragen med en orkester. 1973 ändrades reglerna så att varje deltagande själv land fick bestämma om de ville ha förinspelad musik eller en orkester. Sedan år 1999 ska alla bidragen ha förinspelad musik även om inga sånginsatser får vara förinspelade. Från och med 2021 har EBU dock gjort ett undantag med att tillåta förinspelad körsång samt förinspelade studioframträdanden för tävlingsbidragen. Dessa två ändringar gjordes främst med anledning av den då pågående coronapandemin. Inför 2027 har EBU förtydligat reglerna igen angående körsången till att den tillåts att vara förinspelad så länge den inte används för att överrösta den/de som sjunger huvudsången.
• Åren 1957, 1960, 1963, 1972, 1974, 1980 och 2023 hölls tävlingen i ett land som inte vunnit året innan. Anledningarna varierade, bland annat för att vissa länder vunnit två år i rad eller vunnit de senaste åren och inte hade råd att arrangera tävlingen så snabbt inpå igen. De första två tävlingsåren fanns det ingen regel om arrangörsland.
• Sedan 1976 års tävling behöver varje deltagarland betala en deltagaravgift för att få medverka. Detta görs för att inte värdnationen ska stå för alla kostnader.
• Till och med 1989 fanns det ingen åldersgräns för deltagande, vilket möjliggjorde att länder kunde representeras av personer under 18 år (vilket ibland förekom). År 1990 gjordes ett tillägg i reglerna vilket innebar att lägsta deltagarålder blev 16 år eller äldre. Inför 2027 kommer den regeln på nytt att justeras till att lägsta deltagarålder blir 18 år. EBU har däremot aldrig satt en övre åldersgräns även om varje land själv har rätten att bestämma en sådan till sin uttagning.

Inte rösta på sitt eget lands tävlingsbidrag

Sedan tävlingens start har det alltid funnits med en regel som säger att alla tävlingsländer får rösta på vilka bidrag de vill – utom sitt eget lands tävlingsbidrag. Denna regel gäller även i de semifinaler som har införts efter 2004. Länder som röstas ut i semifinalsändningar får vara med och rösta i finalen och i och med att deras eget bidrag då inte längre tävlar kan de rösta på alla bidrag i finalen. I semifinalerna brukar i regel två eller tre av de direktkvalificerade länderna vara med och extrarösta och de kan då rösta på alla bidrag i startfältet då deras eget bidrag medverkar utom tävlan före finalen.

Poängomröstningen

Från starten 1956 till och med 1974 varierade poängsystemet i tävlingen och det kunde bytas ut från ett år till ett annat. Förutom den första upplagan, där endast vinnaren presenterades, var det återkommande att varje land hade ett antal jurymedlemmar som fick vara med och rösta fram favoritbidragen. I vissa upplagor kunde jurymedlemmarna bara rösta på ett eller ett fåtal bidrag medan i andra upplagor skulle alla bidrag, undantaget sitt eget lands bidrag, få poäng från juryn. Under några år prövades även systemet med att ha två jurypersoner per land där den ena skulle vara under 25 år och den andra över 25 år. Varje jurymedlem betygsatte sedan alla låtar, utom det egna landets låt, med poäng från 1 till 5. I andra upplagor där varje jury endast kunde dela ut ett fåtal poäng var det vanligen förekommande att flera låtar i startfältet blev helt utan poäng.

Sedan Eurovision 1975 har tävlingen haft ett standardpoängsystem som går ut på att varje deltagarland delar ut fasta poängsummor till sammanlagt tio länder. Den högsta summan är 12 poäng och därefter följer i nedåtgående led 10, 8, 7, 6 5, 4, 3, 2 och 1 poäng, övriga bidrag ges noll poäng. Inga bidrag kan tilldelas 9 eller 11 poäng.

Startordningarna

I stort sett alla Eurovisioner har startordningarna avgjorts med hjälp av lottning som har inneburit att ländernas respektive startnummer och/eller starthalvor har tilldelats med hjälp av slumpen. Hösten 2012 gjordes däremot en regeljustering kring startordningarna som går ut på att lottningen endast ska avgöra vilka länder som ska tävla i respektive startfält samt starthalvor. Delen som avgör själva startnumren bestäms istället helt och hållet av tävlingsproducenterna för det aktuella årets Eurovision. Det enda undantaget som görs är att värdnationens startnummer i finalen får ett exakt startnummer genom lottning, vilket bland annat görs för att undvika så kallade jävsituationer. Det här upplägget har varit aktuellt i samtliga Eurovisioner sedan 2013.

Jury- och tittarröstning

Fram till år 1996 avgjordes tävlingen enbart av nationella jurygrupper. Året därpå testade Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike att ha telefonröstning istället för juryröstning och då detta visade sig positivt började fler länder under åren som följde därefter sakta men säkert övergå till att enbart ha telefonröstning, dock i flera fall med så kallade backupjuryer som användes bland annat vid teknikstrul eller där olika händelser omöjliggjorde telefonröstning. Under några år i början av 2000-talet använde vissa länder en kombination av jury- och tittarröstning, något som sedan infördes för alla länder mot slutet av decenniet 2000-talet. I och med detta minskade tittarnas makt något då de fick dela makten med jurygrupper. Varje upplaga sedan 2009 har avgjorts på detta sätt och sedan 2016 delar dessutom varje lands juryröstning respektive tittarröstning ut varsin poängskala om 12, 10, 8 och 7–1 poäng. Det innebär att dubbelt så mycket poäng delas ut vilket också gör att poängsummorna blir högre jämfört med tidigare upplagor.

Mellan 2023 och 2025 skrotades juryröstningen helt i semifinalerna annat än som backup ifall ett land inte kunde avge ett validerat tittarresultat, däremot var jurygrupperna med i finalen. Dessutom infördes en omröstning för personer som befinner sig i länder som inte tävlar i upplagan vilka får rösta som ett land i kategorin "Rest of the World". Deras röster används i bägge semifinaler och i finalen. Den nya maktfördelningen blir 50,6 procent för tittarna och 49,3 procent för juryerna. "Rest of the World" delar ut en uppsättning om 12, 10, 8 och 7–1 poäng till tio favoritbidrag per sändning, övriga låtar i samma startfält får noll poäng. I Eurovision 2026 togs jurygrupperna tillbaka i semifinalerna.

Skiljeröstning

Om två eller fler bidrag, oavsett slutplacering, får samma totalpoäng genomförs en skiljeomröstning enligt EBU:s egen modell. Sedan 2003 har regeln gällt att tävlingen i första hand räknar antalet poänggivande länder de aktuella bidragen haft, och om det är lika många ska man i andra hand börja räkna antalet poängvalörer med start från 12 poäng. Om bidragen har fått lika många eller få 12-poängare fortsätter omräkningen till dess någon har fått fler av viss valör. Om det även efter detta är helt lika i poängen mellan flera bidrag är det låten som startat tidigast i startordningen som placerar sig högst, vilket bland annat blir tydligast i de fall två eller fler bidrag får noll totalpoäng. Från 2016 har även bidrag som fått samma totalsumma räknats efter hur tittarröstningen placerat bidragen, där den av dessa bidrag som fått högst summa från tittarna placerar sig överst.

Modellen med skiljeröstning infördes första gången år 1970, efter att finalen 1969 hade slutat med att fyra länder hamnat på delad förstaplats. På den tiden fanns det inget regelverk kring hur en sådan situation skulle lösas varför alla fyra länder fick dela på vinsten och för att utse en värdnation till 1970 års final användes lottningsmetoden. Några länders TV-bolag, däribland Sveriges Radio-TV, kritiserade beslutet och bojkottade även tävlingen 1970. Den skiljeregel som EBU då införde sade att bara ett land per år kan vinna och ifall fler än två länder skulle hamna på samma totalsumma på förstaplatsen skulle en ny omröstning genomföras mellan dessa bidrag för att kora en vinnare. År 1989 förfinades regeln till att EBU istället skulle räkna hur många poängvalörer bidragen fått och den som fått flest av högst valör skulle vinna.

Historiskt sett har skiljeregel mellan bidrag på förstaplatsen bara behövt användas vid 1991 års final när Sverige och Frankrike hamnade på delad förstaplats. Vid det tillfället korades Sverige till vinnare då Sverige fick fler 10-poängare än Frankrike, men om dagens skiljeregler hade gällt hade Frankrike vunnit då landet fick poäng från fler länder än Sverige.

The Big Five

För att Eurovision Song Contest ska kunna hållas behöver varje deltagarland betala en avgift, vilket är utöver det som värdnationen själv budgeterar och får in från EBU. Trots detta krävs det att vissa länder lägger mer pengar på tävlingen för att arrangörslandet inte ska bli lidande av för höga kostnader. För att hålla tävlingen vid liv var man därför tvungen att erbjuda fyra (senare fem) länder direktkvalificeringsplatser i varje års final med haken att de ska betala mer än de andra länderna som är med och tävlar. Detta kom på EBU:s bord under år 1996 då Tyskland, som fram till 1990-talet brukade lägga mer pengar i tävlingen än de andra länderna, missade att kvalificera sig till finalen det året. Därför beslöt EBU att låta Tyskland (ARD/NDR), tillsammans med public servicebolagen France Télévisions i Frankrike, RTVE i Spanien och BBC i Storbritannien få bli en del av den gruppen, kallad ”The Big Four”, från och med tävlingen år 1999, med anledning av just de fyra har råd att betala större delen av tävlingens kostnader. Sedan år 2011 heter gruppen "The Big Five" då Italien gjorde comeback i tävlingen igen och att EBU beslöt att även deras nationella TV-bolag Rai kunde vara med och bidra ekonomiskt stort till tävlingen, däremot i Eurovision 2026 fick gruppen tillbaka sitt tidigare namn eftersom Spanien valde att inte delta.

Om ett "Big Five"-land vinner en Eurovisionfinal är det endast de fem länderna som blir direktkvalificerade till det kommande årets final. Detta skedde bland annat efter Tysklands seger 2010 (till 2011 års tävling) samt vid Italiens seger 2021 (till 2022 års tävling).