| RW Persei | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Perseus |
| Rektascension | 04t 20m 16,764s |
| Deklination | +42° 18′ 51,81″ |
| Skenbar magnitud () | +9,68 Min1:11,36 Min2:9,78 |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | B9.6e + K2 III-IV |
| Variabeltyp | Algolvariabel |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | +5,8 ± 2,7 km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -3,965 mas/år Dek.: -5,345 mas/år |
| Parallax () | 2,163 ± 0,0343 |
| Avstånd | 1 510 ± 20 lå (462 ± 7 pc) |
| Absolut magnitud () | +0,4 / +1,6 |
| Detaljer | |
| Massa | 2,56 / 0,38 M☉ |
| Radie | 2,8 / 7,3 R☉ |
| Luminositet | 62 / 33 L☉ |
| Temperatur | 9 700 / 4 200 K |
| Andra beteckningar | |
| HD 276247, AG+42 455, BE Cet, BD+41 851, GSC 02887-01673, HIC 20245, HIP 20245, 2MASS J04201676+4218517, PPM 46993, TYC 2887-1673-1, RW Persei, Gaia DR2 229136921858228096, Gaia DR3 229136921858228096, Gaia DR1 229136917559844864 | |
RW Persei är en förmörkande dubbelstjärna i stjärnbilden Perseus. Den har en maximal skenbar magnitud på 9,68, och är för svag för att kunna ses för blotta ögat. Under primärstjärnans förmörkelse minskar ljusstyrkan till magnitud 11,36, men endast till magnitud 9,78 vid vid följeslagarens förmörkelse. Baserat på parallaxmätningar beräknas avståndet till RW Persei vara ca 1 510 ljusår från solsystemet. Den rör sig bort från solen med en radialhastighet av 5,8 ± 2,7 km/s.

Stjärnans variabilitet upptäcktes av Sigurd Enebo, för vilken han fick Lindemannpriset 1906 från Astronomische Gesellschaft. Han klassificerade den som en Algolvariabel och noterade en period på 13,196 dygn. Enebo förfinade år 1910 perioden till 13,1989 dygn. Den låga ljusstyrkan och den relativt långa perioden för systemet innebar att det gjordes lite studier under många decennier. År 1945 fann Otto von Struve emissionslinjer, men (med undantag för H-alfa-emissionslinjerna) endast under en förmörkelse. Den har en djup förmörkelse för primärstjärnan men endast en mindre för följeslagaren. Han tolkade emissionen som en nebulosisk ström som rör sig med den förmörkade stjärnan.
D.S. Hall noterade en snabb minskning av varaktigheten av primärstjärnans förmörkelse 1967, och den blev en partiell förmörkelse. Observationer gjorda 1974 tydde på en möjlig periodförändring i förmörkelsecykeln. År 1986 fastställde J.J. Dobias och M.J. Plavec att primärstjärnan var en Be-stjärna med en optiskt tjock ackretionsskiva i omloppsbana. Följeslagaren är en vanlig jättestjärna sv spektralklass K2. Efterföljande observationer 1988 och 1989 kunde inte bekräfta denna skiva, även om de visade att primärstjärnan måste rotera med 30 gånger hastigheten för synkron rotation.
År 1991 fann man att förmörkelsens amplitud hade förändrats flera gånger, och minskat från en magnitudskillnad på 3,20 år 1900 ner till 1,75 i blått ljus. Detta är det andra systemet som visat sig genomgå så stora justeringar i förmörkelsens amplitud efter IU Aurigae . Förändringarna tydde på en vinkling i omloppsbanan orsakad av en kretsande tredje kropp i systemet. Förändringar i O–C-diagrammet stödde denna tolkning och gav en omloppsperiod på 68 år för den tredje kroppen. En fotometrisk studie 1992 kunde dock inte bekräfta närvaron av ett tredje objekt i systemet. Istället föreslogs det att förändringar i primärstjärnans polära radie, orsakade av ackretion och långsammare rotation, kan förklara variationerna.