Nimatron var en elektromekanisk maskin som spelade Nim. Den visades av Westinghouse under perioden april–oktober 1940 vid världsutställningen i New York 1939–1940 som underhållning för besökare.
Maskinen var en icke-programmerbar, specialbyggd digital beräkningsapparat uppbyggd av elektromekaniska reläer, som kunde svara på spelarens drag i ett begränsat antal förinställda mönster.
Spelets läge visades med lampor i rader, både framför spelaren och på sidorna av en upphöjd kub så att åskådare kunde följa spelet. Spelaren och maskinen turades om att släcka en eller flera lampor i en vald rad; den som tog (släckte) den sista ”stacken” vann. Beräkningarna fördröjdes avsiktligt för att ge intryck av att maskinen ”tänkte”.
Enligt Condon spelades Nimatron över 100000 gånger under utställningen, och vinnare kunde få en pollett med texten ”Nim Champ”.
Utveckling
Under pausen mellan världsutställningens två säsonger sökte Westinghouse nya attraktioner för 1940. Edward Condon, då biträdande forskningschef vid företaget, föreslog att man skulle bygga en maskin som kunde spela Nim, ett spel som kan beskrivas med matematiska regler och binära representationer.
Maskinen konstruerades och byggdes av Gerald L. Tawney och Willard A. Derr vid Westinghouses reläavdelning. Trots att elektronrör hade kunnat ge högre hastighet valdes reläer, bland annat av robusthetsskäl och eftersom hastigheten inte var kritisk för ett publikt nöje. Reläerna ansågs ändå göra maskinen ”för snabb”, vilket ledde till att man införde en fördröjning i spelets respons för att göra upplevelsen mer begriplig och mindre avskräckande för spelare.
Westinghouse lämnade in en amerikansk patentansökan den 26 april 1940 och patentet beviljades den 24 september 1940.
Visning på världsutställningen
Nimatron ställdes ut under 1940 års säsong av världsutställningen och blev en publikattraktion. Condon uppgav senare att maskinen spelades över 100000 gånger. Samtidigt var maskinens spelstyrka begränsad till ett relativt litet antal mönster, vilket gjorde att operatörer som lärde sig mönstren kunde demonstrera att den gick att besegra.
Samtida press placerade maskinen bland utställningens ”nyheter” och kuriosainslag, snarare än som en teknisk milstolpe.
Eftermäle
Efter utställningen flyttades Nimatron till Buhl Planetarium and Institute of Popular Science i Pittsburgh under en period. Condon beskrev senare Nimatron som ett rent underhållningsprojekt och betonade att den saknade annat syfte än att roa – möjligen med en pedagogisk poäng om hur reläer kan användas för att fatta ”beslut” enligt enkla matematiska procedurer.
I efterhand har Nimatron lyfts fram som ett tidigt exempel på en datorliknande, spelinriktad specialmaskin och som en föregångare till senare spelmaskiner som använde lampor som visning. I historieskrivningen om tidiga datorspel nämns ibland att Ferrantis Nim-dator Nimrod (1951) kan ha påverkats av idén att demonstrera beräkning med Nim och lampindikatorer, även om Nimatron i sig hade begränsat direkt inflytande eftersom den inte utvecklades vidare som produkt.
