Hans Bethe

Hans Bethe Nobelpristagare i fysik 1967
FöddHans Albrecht Eduard Bethe
2 juli 1906
Strasbourg
Död6 mars 2005 (98 år)
Ithaca, USA
BegravdPleasant Grove Cemetery
Medborgare iTyska riket och USA
Utbildad vidMünchens universitet,
Johann Wolfgang Goethe-Universität,
Universitetet i Cambridge,
La Sapienza,
Goethe-Gymnasium
SysselsättningFysiker, kärnfysiker, universitetslärare, forskare
Befattning
Ordförande, American Physical Society (1955)
ArbetsgivareTübingens universitet (1931–1933)
Cornell University (1933–1975)
Manhattanprojektet (1943–)
MakaRose Ewald
FöräldrarAlbrecht Bethe
SläktingarPaul Peter Ewald
Utmärkelser
Medlem av American Physical Society (1935)
Henry Draper-medaljen (1948)
Max Planck-medaljen (1955)
Utländsk ledamot av Royal Society (1957)
Franklinmedaljen (1959)
Enrico Fermi-priset (1961)
Eddingtonmedaljen (1961)
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences (1962)
Rumfordpriset (1963)
Nobelpriset i fysik (1967)
National Medal of Science (1975)
Niels Bohr-medaljen (1976)
Leo Szilard Lectureship Award (1981)
Lomonosov-guldmedaljen (1989)
Oskar Klein-medaljen (1990)
Albert Einsteins fredspris (1992)
Oersted-medaljen (1993)
Bakerföreläsningen (1993)
Brucemedaljen (2001)
Hedersledamot av Physikalischer Verein (2004)
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Namnteckning
Redigera Wikidata

Hans Albrecht Bethe, född 2 juli 1906 i Strasbourg (då del av Tyskland), död 6 mars 2005 i Ithaca (delstaten New York), var en tysk-amerikansk fysiker. Han gav stora bidrag till kärnfysik, astrofysik, kvantelektrodynamik och fasta tillståndets fysik, och han belönades 1967 med Nobelpriset i fysik för sitt arbete med teorin om stjärnnukleosyntes. Under större delen av sin karriär var Bethe professor vid Cornell University.

Under andra världskriget var han ansvarig för den teoretiska avdelningen vid det hemliga laboratoriet i Los Alamos, där man utvecklades atombomben.

Biografi

Uppväxt och studier

Bethe var enda barnet till Anna (född Kuhn) och Albrecht Bethe, en privatdozent i fysiologi vid universitetet i Strasbourg. Även om hans mor, dotter till Abraham Kuhn, professor vid universitetet i Strasbourg, hade judisk bakgrund, uppfostrades Bethe protestantiskt, liksom hans far, och han blev ateist senare i livet.

Hans Bethe, 12 år, med sina föräldrar

Hans far antog en tjänst som professor och direktör för fysiologiska institutet vid Kiels universitet år 1912, och familjen flyttade in i direktörens lägenhet på institutet. Inledningsvis undervisades han privat av en professionell lärare som en del av en grupp på åtta flickor och pojkar. Familjen flyttade igen år 1915 när hans far blev chef för det nya fysiologiska institutet vid universitetet i Frankfurt am Main.

Bethe gick på Goethe-Gymnasium i Frankfurt, Tyskland. Hans utbildning avbröts 1916, när han drabbades av tuberkulos, och han skickades till Bad Kreuznach för att rekreera sig. År 1917 hade han återhämtat sig tillräckligt för att kunna gå på den lokala Realschule och året därpå skickades han till Odenwaldschule, en privat internatskola med samundervisning. Han gick på Goethe-Gymnasium igen under sina tre sista år av gymnasiet, från 1922 till 1924.

Högre studier

Efter att ha avlagt sin Abitur började Bethe på Frankfurts universitet 1924. Han bestämde sig för att studera kemi. Undervisningen i fysik var dålig, och även om det fanns framstående matematiker i Frankfurt, som Carl Ludwig Siegel och Otto Szász, ogillade Bethe deras tillvägagångssätt, som presenterade matematik utan hänvisning till andra vetenskaper. Bethe tyckte att han var en dålig experimentalist som förstörde sin labbrock genom att spilla svavelsyra på den, men han tyckte att den avancerade fysiken som undervisades av docenten Walther Gerlach var mer intressant. Gerlach slutade 1925 och ersattes av Karl Meissner, som rådde Bethe att gå på ett universitet med en bättre skola i teoretisk fysik, närmare bestämt Ludwig-Maximilians-Universität München, där han kunde studera under Arnold Sommerfeld.

Bethe började på Ludwig-Maximilians-Universität München i april 1926, där Sommerfeld antog honom som student på Meissners rekommendation. Sommerfeld undervisade i en avancerad kurs i differentialekvationer i fysik, vilket Bethe uppskattade. Eftersom han var en så framstående forskare fick Sommerfeld ofta förhandsexemplar av vetenskapliga artiklar, som han presenterade för diskussion vid veckovisa kvällsseminarier. När Bethe anlände hade Sommerfeld just fått Erwin Schrödingers artiklar om vågmekanik.

För hans doktorsavhandling föreslog Sommerfeld att Bethe skulle undersöka elektrondiffraktion i kristaller. Som utgångspunkt föreslog Sommerfeld Paul Ewalds artikel från 1914 om röntgendiffraktion i kristaller. Bethe erinrade sig senare att han blev för ambitiös, och i strävan efter större noggrannhet blev hans beräkningar onödigt komplicerade.

Tidig yrkeskarriär

Tyskland till 1933

Efter att Bethe hade tagit sin doktorsexamen erbjöd Erwin Madelung honom en assistenttjänst i Frankfurt, och i september 1928 flyttade Bethe in hos sin far. Han tyckte inte att arbetet i Frankfurt var särskilt stimulerande, och 1929 accepterade han ett erbjudande från Ewald vid Technische Hochschule Stuttgart. Medan han var där skrev han vad han ansåg vara sin största artikel, Zur Theorie des Durchgangs schneller Korpuskularstrahlen durch Materie ("Teorin om passagen av snabba korpuskulära strålar genom materia"). Med utgångspunkt i Max Borns tolkning av Schrödingerekvationen producerade Bethe en förenklad formel för kollisionsproblem med hjälp av en Fouriertransform, som idag är känd som Bethe-formeln. Han skickade in denna artikel för habilitering 1930.

Sommerfeld rekommenderade Bethe för ett resestipendium från Rockefeller Foundation år 1929. Detta gav 150 dollar i månaden (cirka 3 000 dollar i 2025 års dollar) för studier utomlands. År 1930 valde Bethe att göra postdoktoralt arbete vid Cavendish Laboratory vid University of Cambridge i England, där han arbetade under handledning av Ralph Fowler. På begäran av Patrick Blackett, som arbetade med molnkammare, skapade Bethe en relativistisk version av Bethes formel.

Under andra halvan av sitt stipendium valde Bethe att besöka Enrico Fermis laboratorium i Rom i februari 1931. Han var mycket imponerad av Fermi och ångrade att han inte hade åkt till Rom först. Bethe utvecklade Bethe-ansatsen, en metod för att hitta exakta lösningar för egenvärdena och egenvektorerna för vissa endimensionella kvantmångkroppsmodeller. Han påverkades av Fermis enkelhet och Sommerfelds noggrannhet i att närma sig problem och dessa egenskaper påverkade hans egen senare forskning.

Rockefeller Foundation erbjöd en förlängning av Bethes stipendium, vilket gjorde det möjligt för honom att återvända till Italien 1932. Under tiden arbetade Bethe för Sommerfeld vid Ludwig-Maximilians-Universität München som privatdocent. Eftersom Bethe talade flytande engelska lät Sommerfeld Bethe handleda alla sina engelsktalande postdoktorer. Bethe accepterade en begäran från Karl Scheel om att skriva en artikel för Handbuch der Physik om kvantmekaniken för väte och helium. När Robert Bacher och Victor Weisskopf granskade artikeln årtionden senare noterade de att den var ovanlig i sin djupgående och breda behandling av ämnet, vilket krävde mycket lite uppdatering inför 1959 års upplaga. Bethe ombads sedan av Sommerfeld att hjälpa honom med handboksartikeln om elektroner i metaller. Artikeln behandlade grunderna för det som nu kallas fasta tillståndets fysik. Bethe tog ett helt nytt område och gav en tydlig, sammanhängande och fullständig täckning av det. Hans arbete med handbokens artiklar upptog större delen av hans tid i Rom, men han skrev också en artikel tillsammans med Fermi om ett annat nytt område, kvantelektrodynamik, där han beskrev de relativistiska växelverkan mellan laddade partiklar.

År 1932 accepterade Bethe en tjänst som biträdande professor vid universitetet i Tübingen, där Hans Geiger var professor i experimentell fysik. En av de första lagarna som antogs av den nya nazistregeringen var lagen om återställande av den professionella statsförvaltningen. På grund av sin judiska bakgrund avskedades Bethe från sitt jobb vid universitetet, som var en statlig tjänst. Geiger vägrade att hjälpa till, men Sommerfeld gav omedelbart tillbaka Bethe hans stipendium vid Ludwig-Maximilians-Universität München. Sommerfeld tillbringade en stor del av sommarterminen 1933 med att hitta platser för judiska studenter och kollegor.

Till England och USA

Bethe lämnade Tyskland 1933 och flyttade till England efter att ha fått ett erbjudande om en tjänst som föreläsare vid University of Manchester i ett år genom Sommerfelds koppling till William Lawrence Bragg. Han flyttade in hos sin vän Rudolf Peierls och Peierls fru Genia. Peierls var en tysk fysiker som också hade blivit avstängd från akademiska tjänster i Tyskland eftersom han var jude. Detta innebar att Bethe hade någon att prata med på tyska och han behövde inte äta engelsk mat. Deras förhållande var både professionellt och personligt. Peierls väckte Bethes intresse för kärnfysik. Efter att James Chadwick och Maurice Goldhaber upptäckt fotosönderfallet av deuterium, utmanade Chadwick Bethe och Peierls att komma med en teoretisk förklaring till detta fenomen. Detta gjorde de på den fyra timmar långa tågresan från Cambridge tillbaka till Manchester. Bethe skulle undersöka saken vidare under de kommande åren.

År 1933 sökte fysikinstitutionen vid Cornell University i New York efter en ny teoretisk fysiker, och Lloyd Smith rekommenderade starkt Bethe. Detta stöddes av Bragg, som besökte Cornell vid den tiden. I augusti 1934 erbjöd Cornell Bethe en tjänst som tf. biträdande professor. Bethe hade redan accepterat ett stipendium på ett år för att arbeta med Nevill Mott vid University of Bristol under en termin, men Cornell gick med på att låta honom börja våren 1935.

Åren i USA

1930-talet

Bethe anlände till USA i februari 1935 och började arbeta vid Cornell University med en lön på 3 000 dollar. Bethes utnämning var en del av en avsiktlig strävan från den nya chefen för fysikavdelningen, Roswell Clifton Gibbs, att gå över till kärnfysik. Gibbs hade anställt Stanley Livingston, som hade arbetat med Ernest Lawrence, för att bygga en cyklotron vid Cornell. För att komplettera teamet behövde Cornell en experimentalist och rekryterade, på inrådan av Bethe och Livingston, Robert Bacher. Bethe fick förfrågningar om att besöka Columbia University från Isidor Isaac Rabi, Princeton University från Edward Condon, University of Rochester från Lee DuBridge, Purdue University från Karl Lark-Horovitz, University of Illinois Urbana-Champaign från Francis Wheeler Loomis och Harvard University från John Hasbrouck van Vleck. Gibbs försökte förhindra att Bethe blev urholkad genom att utse honom till ordinarie biträdande professor 1936, med en försäkran om att befordran till professor snart skulle följa.

Tillsammans med Bacher och Livingston publicerade Bethe en serie med tre artiklar, som sammanfattade det mesta av vad som var känt om ämnet kärnfysik fram till dess, en redogörelse som informellt blev känd som "Bethes bibel". Den förblev standardverket i ämnet under många år. I denna redogörelse fortsatte han också där andra slutade och fyllde i luckor i den äldre litteraturen. Loomis erbjöd Bethe en full professorstjänst vid University of Illinois Urbana–Champaign, men Cornell matchade den erbjudna tjänsten och lönen på 6 000 dollar.

Den 17 mars 1938 deltog Bethe i Carnegie Institutes och George Washington Universitys fjärde årliga Washingtonkonferens om teoretisk fysik. Det fanns bara 34 inbjudna deltagare, men bland dem fanns Gregory Breit, Subramanyan Chandrasekhar, George Gamow, Donald Menzel, John von Neumann, Bengt Strömgren, Edward Teller och Merle Tuve. Bethe avböjde initialt inbjudan att delta, eftersom konferensens ämne, generering av stjärnenergi, inte intresserade honom, men Teller övertalade honom att gå. Vid konferensen redogjorde Strömgren i detalj för vad som var känt om solens temperatur, densitet och kemiska sammansättning, och utmanade fysikerna att komma med en förklaring. Gamow och Carl Friedrich von Weizsäcker hade i en artikel från 1937 föreslagit att solens energi var resultatet av en proton-proton-kedjereaktion.

Men detta tog inte hänsyn till observationerna av grundämnen tyngre än helium. Vid slutet av konferensen hade Bethe, i samarbete med Charles Critchfield, kommit fram till en serie efterföljande kärnreaktioner som förklarade hur solen skiner.

Att detta inte förklarade processerna i tyngre stjärnor förbises inte. Vid den tiden fanns det tvivel om huruvida proton-protoncykeln beskrev processerna i solen, men nyare mätningar av solens kärntemperatur och ljusstyrka visar att den gör det. När han återvände till Cornell studerade Bethe relevanta kärnreaktioner och reaktionstvärsnitt, vilket ledde till hans upptäckt av kol-kväve-syrecykeln (CNO-cykeln).

De två artiklarna, en om proton-protoncykeln, författad tillsammans med Critchfield, och den andra om kol-syre-kväve (CNO)-cykeln, skickades till Physical Review för publicering.

Artikeln publicerades i Physical Review i mars. Det var ett genombrott i förståelsen av stjärnorna och skulle ge Bethe Nobelpriset i fysik 1967. År 2002, vid 96 års ålder, skickade Bethe ett handskrivet brev till John N. Bahcall där hon gratulerade honom till att ha använt solneutrinobservationer för att visa att CNO-cykeln står för cirka 7 procent av solens energi; neutrinobservationerna hade börjat med Raymond Davis Jr., vars experiment baserades på Bahcalls beräkningar och uppmuntran, och brev ledde till att Davis fick en del av Nobelpriset 2002.

Bethe blev naturaliserad medborgare i USA i mars 1941. I ett brev till Sommerfeld 1947 anförtrodde Bethe att "jag känner mig mycket mer hemma i Amerika än jag någonsin gjort i Tyskland. Som om jag bara föddes i Tyskland av misstag och först kom till mitt sanna hemland vid 28 års ålder."

Manhattanprojektet

Bethe's Los Alamos Laboratory ID-kort

När andra världskriget bröt ut ville Bethe bidra till krigsinsatsen, men kunde inte arbeta med hemligstämplade projekt förrän han blev amerikansk medborgare. Efter råd från Caltech- aerodynamikern Theodore von Kármán samarbetade Bethe med sin vän Edward Teller kring en teori om chockvågor som genereras av att en projektil passerar genom en gas. Bethe ansåg det vara en av deras mest inflytelserika artiklar. Han arbetade också med en teori om pansarpenetration, som omedelbart hemligstämplades av armén, vilket gjorde det omöjligt för Bethe (som inte var amerikansk medborgare vid den tiden) att få tillgång till ytterligare forskning om teorin.

Efter att ha fått säkerhetsgodkännande i december 1941 började Bethe på MIT Radiation Laboratory, där han uppfann Bethe-hålsriktningskopplaren, som används i mikrovågsvågledare som de som används i radarapparater. I Chicago i juni 1942, och sedan i juli vid University of California, Berkeley, deltog han i en serie möten på inbjudan av Robert Oppenheimer, där de första konstruktionerna för atombomben diskuterades. De gick igenom de preliminära beräkningarna av Robert Serber, Stan Frankel och andra, och diskuterade möjligheterna att använda uran-235 och plutonium. (Teller tog sedan upp möjligheten till en termonukleär anordning, Tellers "superbomb". Vid ett tillfälle frågade Teller om kvävet i atmosfären kunde tändas. Det föll på Bethe och Emil Konopinski att utföra beräkningarna som visade den praktiskt taget omöjliga händelsen.) "Fissionsbomben var tvungen att göras", mindes han senare, "eftersom tyskarna förmodligen gjorde den."

När Oppenheimer fick ansvaret för att bilda ett hemligt vapendesignlaboratorium, Los Alamos, utsåg han Bethe till chef för T-divisionen (teoretisk division), laboratoriets minsta men mest prestigefyllda division. Detta drag irriterade de lika kvalificerade, men mer svårhanterliga, Teller och Felix Bloch, som hade åtrått jobbet. En serie meningsskiljaktigheter mellan Bethe och Teller mellan februari och juni 1944 om den relativa prioriteringen av superforskning ledde till att Tellers grupp togs bort från T-divisionen och placerades direkt under Oppenheimer. I september blev den en del av Fermis nya F-division.

Bethes arbete vid Los Alamos inkluderade att beräkna den kritiska massan och effektiviteten för uran-235 och multiplikationen av kärnklyvning i en exploderande atombomb. Tillsammans med Richard Feynman utvecklade han en formel för att beräkna bombens explosiva utbyte. Efter augusti 1944, när laboratoriet omorganiserades och omorienterades för att lösa problemet med plutoniumbombens implosion, tillbringade Bethe mycket av sin tid med att studera de hydrodynamiska aspekterna av implosion, ett arbete som han fortsatte in på 1944. År 1945 arbetade han med neutroninitiatorn och senare med strålningsutbredning från en exploderande atombomb. Trinity-kärnvapenprovet validerade noggrannheten i T-divisionens resultat. När den detonerade i New Mexico-öknen den 16 juli 1945 var Bethes omedelbara oro dess effektiva funktion, och inte dess moraliska implikationer. Han rapporteras ha kommenterat: "Jag är inte en filosof."

Efter andra världskriget, vätebomb

Efter kriget argumenterade Bethe för att ett kraschprojekt för vätebomben inte borde försökas, men efter att president Harry Truman tillkännagav starten av ett sådant projekt och utbrottet av Koreakriget, anmälde sig Bethe och spelade en nyckelroll i vapnets utveckling. Även om han fullföljde projektet hade Bethe hoppats att det skulle vara omöjligt att skapa vätebomben.

År 1954 vittnade Bethe för J. Robert Oppenheimer under säkerhetsutfrågningen med Oppenheimer. Mer specifikt hävdade Bethe att Oppenheimers ståndpunkter mot att utveckla vätebomben i slutet av 1940-talet inte hade hindrat dess utveckling, ett ämne som sågs som en viktig motiverande faktor bakom utfrågningen. Bethe hävdade att den utveckling som ledde till den framgångsrika Teller-Ulam-designen var en fråga om slumpen och inte en fråga om arbetskraft eller logisk utveckling av tidigare existerande idéer. Under utfrågningen försökte Bethe också hårt övertala Edward Teller från att vittna. Teller höll dock inte med, och hans vittnesmål spelade en viktig roll i återkallandet av Oppenheimers säkerhetsgodkännande. Medan Bethe och Teller hade stått på mycket god fot under åren före kriget, skadade konflikten mellan dem under Manhattanprojektet, och särskilt under Oppenheimerepisoden, deras förhållande permanent.

Utmärkelser och i kulturen

Bethe fick många utmärkelser och utmärkelser under sin livstid och efteråt. Han blev ledamot av American Academy of Arts and Sciences år 1947, och samma år fick han även National Academy of Sciences's Henry Draper Medal och valdes in i American Philosophical Society. Han tilldelades Max Planck Medal 1955, Franklin Medal 1959, the Royal Astronomical Society Eddington Medal och United States Atomic Energy Commission Enrico Fermi Award 1961, the Rumford Prize in 1963, tNobelpriset i fysik 1967, National Medal of Science 1975, Oersted Medal 1993, the Bruce Medal 2001, och postumt 2005, the Benjamin Franklin Medal for Distinguished Achievement in the Sciences av American Philosophical Society.

Bethe invaldes i Foreign Member of the Royal Society (ForMemRS) in 1957, and he gave the 1993 Bakerian Lecture at the Royal Society on the Mechanism of Supernovae. År 1978 valdes han till medlem i German Academy of Sciences Leopoldina.

Cornell uppkallade det tredje av fem nya studenthem, som alla är uppkallade efter en framstående före detta medlem av Cornells fakultet, Hans Bethe House efter honom. Hans Bethe Center, 322 Fourth Street NE, Washington, DC, hemvist för Council for a Livable World, där Bethe var en långvarig styrelseledamot, samt Bethe Center for Theoretical Physics vid universitetet i Bonn i Tyskland, är på liknande sätt uppkallat efter honom. En asteroid, 30828 Bethe, som upptäcktes 1990, uppkallades efter honom. The American Physical Society Hans Bethe Prize uppkallades också efter honom .

Bethes familj donerade hans Nobelprismedalj till Cornell University i januari 2022.

Kulturella referenser

I filmen Oppenheimer gestaltas Bethe av Gustaf Skarsgård.

Publikationer i urval