Klaus Hasselmann

Klaus Hasselmann
Född	25 oktober 1931 (95 år) Hamburg, Tyskland
Medborgare i	Tyskland
Utbildad vid	Göttingens universitet Hamburgs universitet Max Planck-sällskapet
Sysselsättning	Fysiker, oceanograf, universitetslärare, meteorolog, klimatolog
Befattning
Vice ordförande, Global Climate Forum (–2018)
Arbetsgivare	Hamburgs universitet Max-Planck-Institut für Meteorologie Max Planck-sällskapet German Climate Computing Centre
Föräldrar	Erwin Hasselmann
Utmärkelser
Se lista
Webbplats	länk
Redigera Wikidata

Klaus Ferdinand Hasselmann, född 25 oktober 1931 i Hamburg, Tyskland, är en tysk klimatforskare, meteorolog och oceanograf, som är professor emeritus vid Hamburgs universitet och tidigare chef för Max Planck-institutet för meteorologi. Han tilldelades 2021 års nobelpris i fysik tillsammans med Syukuro Manabe och Giorgio Parisi.

Hasselmann växte upp i Welwyn Garden City, England, och återvände till Hamburg 1949 för att studera vid universitetet. Under hela sin karriär har han huvudsakligen varit knuten till Hamburgs universitet och Max Planck-institutet för meteorologi, som han grundade. Han tillbringade också fem år i USA som professor vid Scripps Institution of Oceanography och Woods Hole Oceanographic Institution, och ett år som gästprofessor vid University of Cambridge.

Hasselmann är mest känd för att ha utvecklat Hasselmann-modellen för klimatvariation, där ett system med långt minne (havet) integrerar slumpmässiga krafter och därigenom omvandlar en vitt brus-signal till en brunt brus-signal. Detta förklarar (utan speciella antaganden) de allestädes närvarande brunbrussignalerna som ses i klimatet (se till exempel utvecklingen av dyningar).

Biografi

Hasselmann var son till Erwin Hasselmann, ekonom, journalist och förläggare, som var politiskt aktiv för Tysklands socialdemokratiska parti (SDPG) från 1920-talet. På grund av sin fars aktivitet i SDPG emigrerade familjen till Storbritannien i mitten av 1934 i början av nazisttiden för att undkomma den repressiva regimen och förföljelsen av socialdemokrater, och Klaus Hasselmann växte upp i Storbritannien från 2 års ålder. Även om Hasselmanns själva inte var judar, levde de i en sammansvetsad gemenskap av mestadels judiska tyska emigranter och fick hjälp från de engelska kväkarna när de anlände till landet. Hans föräldrar återvände till Hamburg 1948, men Klaus stannade kvar i England för att avsluta sin grundskoleutbildning. I augusti 1949, vid nästan arton års ålder, följde han sina föräldrar till Hamburg i det då delade Tyskland för att studera vidare. Efter att ha gått en praktisk kurs i maskinteknik från 1949 till 1950, skrev han in sig vid Hamburgs universitet 1950 för att studera fysik och matematik.

Hasselmann har varit gift med matematikern Susanne Hasselmann (född Barthe) sedan 1957 och de har också arbetat nära professionellt. Hans fru var seniorforskare vid Max Planck-institutet för meteorologi. De har tre barn.

Professionell bakgrund och klimatforskning

Hasselmann tog 1955 examen i fysik och matematik vid Hamburgs universitet på en avhandling om isotropisk turbulens. Han doktorerade i fysik vid Göttingens universitet och Max Planck-institutet för fluiddynamik från 1955 till 1957. Ämnet för hans doktorsavhandling var en metod för att bestämma reflektion och refraktion av stötfronter och av godtyckliga vågor med liten våglängd vid gränssnittet mellan två medier. År 1963 tog han sin Habilitation i fysik.

Hasselmann var biträdande professor vid Hamburgs universitet från 1957 till 1961 och biträdande professor och docent vid Institutet för geofysik och planetfysik och Scripps Institution of Oceanography vid University of California, San Diego i La Jolla från 1961 till 1964. Han var professor i geofysik och planetfysik vid Hamburgs universitet från 1966. Han var gästprofessor vid Cambridges universitet från 1967 till 1968 och var Doherty-professor vid Woods Hole Oceanographic Institution i Massachusetts från 1970 till 1972. År 1972 blev han professor i teoretisk geofysik vid Hamburgs universitet, där han också blev chef för Institutet för geofysik.

Från februari 1975 till november 1999 var Hasselmann grundare och direktör för Max Planck-institutet för meteorologi i Hamburg. Mellan januari 1988 och november 1999 var han även vetenskaplig chef vid det tyska klimatberäkningscentret (DKRZ, Deutsches Klimarechenzentrum), Hamburg. Han var vice ordförande och styrelseledamot i European Climate Forum (idag Global Climate Forum) i många år fram till 2018. European Climate Forum grundades 2001 av Carlo Jaeger och Hasselmann.

Hasselmann har publicerat artiklar om klimatdynamik, stokastiska processer, havsvågor, fjärranalys och integrerade bedömningsstudier. Hans rykte inom oceanografi grundades främst på en uppsättning artiklar om icke-linjära interaktioner i havsvågor. I dessa anpassade han Feynmandiagramformalism till klassiska slumpmässiga vågfält. Han upptäckte senare att plasmafysiker tillämpade liknande tekniker på plasmavågor, och att han hade återupptäckt några resultat av Rudolf Peierls som förklarade diffusionen av värme i fasta ämnen genom icke-linjära fononinteraktioner. Detta ledde honom till att granska området plasmafysik, vilket återuppväckte ett tidigare intresse för kvantfältteori.

Hasselmann har sagt att "det var verkligen en ögonöppnare att inse hur specialiserade vi är inom våra områden, och att vi behöver veta mycket mer om vad som hände inom andra områden. Genom denna erfarenhet blev jag intresserad av partikelfysik och kvantfältteori. Så jag gick in i kvantfältteorin bakvägen, genom att arbeta med verkliga vågfält snarare än med partiklar."

Inom klimatförändringsområdet var Hasselmann pionjär inom en matematisk beskrivning av den stokastiska kraften i klimatet orsakad av det fluktuerande vädret. Tanken är att klimatvariabilitet inte behöver uppstå enbart genom förändringar i externa krafter (såsom solstrålning eller växthusgaser), utan att även under konstanta förhållanden upplever klimatet bullriga krafter på grund av slumpmässigt utvecklande vädermönster. Detta är analogt med att en tung partikel (klimatet) rör sig och bombarderas av slumpmässigt rörliga små partiklar (krafterna som utövas av vädret), men översatt till ett mycket mer komplicerat högdimensionellt ickelinjärt system. Kunskap om vädrets kortsiktiga fluktuationer gör det sedan möjligt att förutsäga klimatets stokastiska variation.

Hasselmann föreslog senare hur man skulle kunna extrahera "fingeravtryck" av antropogena klimatförändringar. Utmaningen är att på ett optimalt sätt återskapa signalen från systematiska klimatförändringar i närvaro av stark klimatvariabilitet. Han tillämpade teorin om optimala linjära filter på detta multivariata, rumtidsberoende komplexa problem för att ge ett recept på hur man skulle extrahera dessa fingeravtryck.

Både teorin om stokastisk klimatpåverkan och utvecklingen av fingeravtrycksmetoden är viktiga bidrag till klimatvetenskapen. Om klimatförändringarna har Hasselmann sagt att "det största hindret är att politikerna och allmänheten inte är medvetna om att problemet är fullt lösbart. Vi har tekniken och det är en fråga om att investera i denna teknik (...) Jag tror att det är fullt möjligt att bemöta och lösa klimatproblemet utan en större inverkan på vår livsstil."

Artiklar om klimatförändringsmodellering och policy

• Hasselmann, Klaus (1976). ”Stochastic climate models Part I. Theory”. Tellus 28 (6): sid. 473. doi:10.3402/tellusa.v28i6.11316. 
• Hasselmann, Klaus (1993). ”Optimal Fingerprints for the Detection of Time-Dependent Climate Change”. Journal of Climate 6 (10): sid. 1957. doi:10.1175/1520-0442(1993)006<1957:OFFTDO>2.0.CO;2. https://archive.org/details/journal-of-climate_1993-10_6_10/page/1957. 
• M. Welp, K. Hasselmann, C. Jaeger, Climate Change and Paths to Sustainability: the Role of Science- Based Stakeholder Dialogues Arkiverad 5 oktober 2021, The Environment
• Barnett, Tim; Zwiers, Francis; Hengerl, Gabriele; Allen, Myles; Crowly, Tom; Gillett, Nathan; Hasselmann, Klaus; Jones, Phil; et al. (1 maj 2005). ”Detecting and Attributing External Influences on the Climate System: A Review of Recent Advances”. Journal of Climate (American Meteorological Society) 18 (9): sid. 1291–1314. doi:10.1175/jcli3329.1. ISSN 1520-0442. https://archive.org/details/sim_journal-of-climate_2005-05-01_18_9/page/1291. 
• Weber, Michael; Barth, Volker; Hasselmann, Klaus (2005). ”A multi-actor dynamic integrated assessment model (MADIAM) of induced technological change and sustainable economic growth”. Ecological Economics (Elsevier BV) 54 (2–3): sid. 306–327. doi:10.1016/j.ecolecon.2004.12.035. ISSN 0921-8009. 
• Hasselmann, K. (12 december 2003). ”The Challenge of Long-Term Climate Change”. Science (American Association for the Advancement of Science (AAAS)) 302 (5652): sid. 1923–1925. doi:10.1126/science.1090858. ISSN 0036-8075. PMID 14671292. 
• Ledley, Tamara S.; Sundquist, Eric T.; Schwartz, Stephen E.; Hall, Dorothy K.; Fellows, Jack D.; Killeen, Timothy L. (28 september 1999). ”Climate change and greenhouse gases”. Eos, Transactions American Geophysical Union (American Geophysical Union (AGU)) 80 (39): sid. 453–458. doi:10.1029/99eo00325. ISSN 0096-3941.  (Denna översiktsartikel citerar flera artiklar där Hasselmann är medförfattare.)
• Hasselmann, Klaus (1999). ”Linear and nonlinear signatures”. Nature (Springer Science and Business Media LLC) 398 (6730): sid. 755–756. doi:10.1038/19635. ISSN 0028-0836. https://archive.org/details/sim_nature-uk_1999-04-29_398_6730/page/755. 
• Hasselmann, Klaus (1997). ”Climate-change research after Kyoto”. Nature (Springer Science and Business Media LLC) 390 (6657): sid. 225–226. doi:10.1038/36719. ISSN 0028-0836. https://archive.org/details/sim_nature-uk_1997-11-20_390_6657/page/225. 
• Hasselmann, K. (9 maj 1997). ”Are We Seeing Global Warming?”. Science (American Association for the Advancement of Science (AAAS)) 276 (5314): sid. 914–915. doi:10.1126/science.276.5314.914. ISSN 0036-8075. https://archive.org/details/sim_science_1997-05-09_276_5314/page/914. 

Utmärkelser och priser

• Fellow of the American Geophysical Union, 1964
• James B. Macelwane Medal, 1964
• Sverdrup Gold Medal Award, 1971
• Körberpriset för europeisk vetenskap, 1990
• Vilhelm Bjerknes-medaljen, 2002
• BBVA Foundation Frontiers of Knowledge Award, 2009
• Nobelpriset i fysik, med Syukuro Manabe, 2021
•  Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset med stjärna, 2022

[Redigera Wikidata]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Klaus Hasselmann, 6 mars 2026.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Klaus Hasselmann.
  Bilder & media
• Hasselmann's website
• European Climate Forum
• German High Performance Computing Centre for Climate- and Earth System Research Arkiverad 3 October 2006
• Klaus Hasselmann på Mathematics Genealogy Project

v • r Nobelpristagare i fysik 1901–1925 Röntgen (1901) · Lorentz, Zeeman (1902) · Becquerel, P. Curie, M. Curie (1903) · Strutt (1904) · Lenard (1905) · Thomson (1906) · Michelson (1907) · Lippmann (1908) · Marconi, Braun (1909) · van der Waals (1910) · Wien (1911) · Dalén (1912) · Onnes (1913) · von Laue (1914) · W. Bragg, L. Bragg (1915) · Utdelades ej 1916. · Barkla (1917) · Planck (1918) · Stark (1919) · Guillaume (1920) · Einstein (1921) · N. Bohr (1922) · Millikan (1923) · Siegbahn (1924) · Franck, Hertz (1925) 1926–1950 Perrin (1926) · Compton, Wilson (1927) · Richardson (1928) · de Broglie (1929) · Raman (1930) · Utdelades ej 1931. · Heisenberg (1932) · Schrödinger, Dirac (1933) · Utdelades ej 1934. · Chadwick (1935) · Hess, Anderson (1936) · Davisson, Thomson (1937) · Fermi (1938) · Lawrence (1939) · Utdelades ej 1940–1942. · Stern (1943) · Rabi (1944) · Pauli (1945) · Bridgman (1946) · Appleton (1947) · Blackett (1948) · Yukawa (1949) · Powell (1950) 1951–1975 Cockcroft, Walton (1951) · Bloch, Purcell (1952) · Zernike (1953) · Born, Bothe (1954) · Lamb, Kusch (1955) · Shockley, Bardeen, Brattain (1956) · Yang, T. Lee (1957) · Tjerenkov, Frank, Tamm (1958) · Segrè, Chamberlain (1959) · Glaser (1960) · Hofstadter, Mössbauer (1961) · Landau (1962) · Wigner, Goeppert-Mayer, Jensen (1963) · Townes, Basov, Prochorov (1964) · Tomonaga, Schwinger, Feynman (1965) · Kastler (1966) · Bethe (1967) · Alvarez (1968) · Gell-Mann (1969) · Alfvén, Néel (1970) · Gabor (1971) · Bardeen, Cooper, Schrieffer (1972) · Esaki, Giæver, Josephson (1973) · Ryle, Hewish (1974) · A. Bohr, Mottelson, Rainwater (1975) 1976–2000 Richter, Ting (1976) · Anderson, Mott, van Vleck (1977) · Kapitsa, Penzias, Wilson (1978) · Glashow, Salam, Weinberg (1979) · Cronin, Fitch (1980) · Bloembergen, Schawlow, Siegbahn (1981) · Wilson (1982) · Chandrasekhar, Fowler (1983) · Rubbia, van der Meer (1984) · von Klitzing (1985) · Ruska, Binnig, Rohrer (1986) · Bednorz, Müller (1987) · Lederman, Schwartz, Steinberger (1988) · Ramsey, Dehmelt, Paul (1989) · Friedman, Kendall, R. Taylor (1990) · de Gennes (1991) · Charpak (1992) · Hulse, J. Taylor (1993) · Brockhouse, Shull (1994) · Perl, Reines (1995) · D. Lee, Osheroff, Richardson (1996) · Chu, Cohen-Tannoudji, Phillips (1997) · Laughlin, Störmer, Tsui (1998) · 't Hooft, Veltman (1999) · Alfjorov, Kroemer, Kilby (2000) 2001–2025 Cornell, Ketterle, Wieman (2001) · Davis, Koshiba, Giacconi (2002) · Abrikosov, Ginzburg, Legget (2003) · Gross, Politzer, Wilczek (2004) · Glauber, Hall, Hänsch (2005) · Mather, Smoot (2006) · Fert, Grünberg (2007) · Nambu, Kobayashi, Masukawa (2008) · Kao, Boyle, Smith (2009) · Geim, Novoselov (2010) · Perlmutter, Schmidt, Riess (2011) · Wineland, Haroche (2012)  · Englert, Higgs (2013) · Akasaki, Amano, Nakamura (2014) · Kajita, McDonald (2015) · Kosterlitz, Haldane, Thouless (2016) · Weiss, Barish, Thorne (2017) · Ashkin, Mourou, Strickland (2018) · Peebles, Mayor, Queloz (2019) · Penrose, Genzel, Ghez (2020) · Manabe, Hasselmann, Parisi (2021) · Aspect, Clauser, Zeilinger (2022) · Agostini, Krausz, L'Huillier (2023) · Hopfield, Hinton (2024) · Clarke, Devoret, Martinis (2025) 2026–2050 Halzen (2026)