
Idle animation (svenska: inaktiv animation eller vilolägesanimation) är en spelmekanik i datorspel där en spelarkaraktär eller annan figur utför automatiska rörelser när spelaren inte ger några kommandon. Dessa animationer används för att ge figurer mer liv och personlighet, samt för att öka upplevelsen av realism i spelvärlden.
Idle animationer fungerar även som en neutral utgångspunkt mellan andra animationer, såsom att gå, skjuta eller interagera med objekt. De kan vara manuellt skapade av animatörer eller genererade med hjälp av rörelsefångst (motion capture).
Ett tidigt exempel på idle animationer finns i spelet Android Nim (1978), där spelets androider blinkar, tittar runt och verkar kommunicera med varandra när spelaren inte ger instruktioner.
Under 1980-talet förekom enklare former av idle animationer i flera spel, bland annat Maziacs och The Pharaoh's Curse från 1983. Under 16-bitseran blev användningen av idle animationer allt vanligare i takt med att spelgrafiken och animationstekniken utvecklades.
Idle animationer började också användas för att ge spelkaraktärer mer personlighet och uttryck, särskilt i situationer där figurer agerar utan direkt spelarinput.
Idle animationer varierar i komplexitet beroende på spelets stil och målgrupp. I enklare spel kan de bestå av små rörelser som att en figur blinkar eller skiftar vikt, medan de i mer avancerade spel kan inkludera komplexa sekvenser eller humoristiska inslag.
I tredjepersonsspel används idle animationer ofta för att undvika att figuren upplevs som statisk eller ”robotisk” när den visas under längre tid. I moderna 3D-spel används de också för att förstärka realism och immersion.
Spel riktade till yngre målgrupper innehåller ofta mer uttrycksfulla eller humoristiska idle animationer, medan spel för en äldre publik tenderar att använda mer subtila och realistiska rörelser.
Flera spel är kända för sina idle animationer:
| |||||||||||||||||||||||||||||